Aftonbladet – 4 december 1865, sida 3

viILSPIaU, af dess här vistande utgifvare. Stockholm den 3 Dec. 1865. Sverges sköna hufvudstad glänser nu i sin vinterdrägt, som kläder henne icke mindre än vårens och sommarens gröna färger. Lätt snö ligger öfver tak, gator, kajer samt öfver de södra bergen. Röken stiger lodJrätt upp ur de hundratals skorstenarne och bortom Kastellholmen bebåda gula och röda dimmor vid horizonten solens uppgång. . å af stadens invånare torde dock nu hafva intresse för det natursköna, ty representationsfrågan upptager alla sinnen. Den spänning, hvari man i detta fall befinner sig, skulle vara svår att beskritva, derest den icke vore lika djupt känd öfverallt i landet, och icke minst i vär stad. Och denna stämning gifver fart åt rykten af den mest besynnerliga beskaffenhet. Man hör orimliga yttranden citeras från än den ena och än den andra personen, yttranden, hka sedermera ofta befinnas ulldeles ogrundade. Rörande situationen emottager man i öfrigt de mest olika intryck. Under det den, som på torsdagen anlände med bantåget hitupp, hade tillfälle att råka flera adelsmän, som underkastat sig obe aget och kostnaderna för att resa till Stockholm, i afsigt att rösta för det k. representationsförslaget, kunde man i enskilda hufvudswadskretsar samma afton råka andra, som ej ville inga på detta votum, till följd af sina farhågor? för fäderneslandets framtid. Således: hit komma skaror af adelsmän från skilda orter, för att med egen uppoffring rösta för en sak som vore landets ruin! Hurudan än sakens utgång blifver, bör den omständi. het alltid i minnet bevaras, attaf det mångtaliga riddarhuset finnes ett stort antal medlemmar, hvilka med den allra största ifver arbeta för framgåogen af det k. representationsförslaget, och detta äfven med personliga uppoffringar. Då detta anfördes till en sådan riddarhusledamot, svarade han: ?tro mig, vi handla så ej blott af patriotism; vi göra det ock för vär egen och våra barns skull. Vi vilja ej draga öfver dem och oss den rättmätiga ovilja, som måste blifva följden af förslagets förkastande?, Naturligtvis talas här mycket om deputationerna och de deputerades audiens hos konungen. Att denna yttring af nationens mening mycket imponerat, lider intet tvifvel. Alla hafva ätskilts uppfyllda af vörd! nad för h. exe. justitiestatsministern, denne ädle och anspräkslöse rådgifvare, som utgör sin konungs fasta stöd just genom de upphöjda själsegenskaper, som tillvunnit honom ej blatt konungens, utan äfven landets orubbliga förtroende. Om historien i allmänhet prisar de regenter lyckliga, som förstått att kalla och bevara utmärkta rådgifvare, och om detta just utgjort de store regenternas ära (t. ex. Henrik IV och Sully, Gustaf II Adolf och Oxenstjerna m. fl.), så skall hon icke heller förneka konung Carl XV denna heder. Om det är sannt att herren bedömes efter tjenaren, så gäller detta i sllra högsta grad om en konung. Bland de många yttranden, som konungen haft till de 200 deputerade, hvilka, den ene efter den andre, uppvaktade honom under den 4 timmar långa audiensen, anföres isynnerhet ett, fälldt till ordföranden för deputationen från en af de norra orterna. ?Ja?, utropade H. M:t, ?om förslaget ej går nu, är det säkert att det skall gå om några månader?, — Tillåter Eder M:jt att jag bringar detta konungsliga ord till min orts kännedom?? — Svaret blef jakande. Bland de många mer eller mindre orimliga rykten, som man behagat här utsprida, har ock varit att konungen skulle varit ovänligt stämd mot sitt eget förslag och allsamest mot de deputerade. Dessa rykten hafva nu fått sitt svar, och de, som utspridt lem, i afsigt att motverka förslaget, icke skyggande tillbaka från den förhatliga daser, hvaruti de vilja ställa sin konung, vars makt och anseende de påstå sig vara öreträdesvis kallade att hägna — de stå nu med skammen. I öfrigt har uppfattningen af situationen oupphörligt vexlat. Var man i försår ganska bekymrad för sakens utgång, å voro utsigterna i går mycket ljusare, rots det tvärsäkra hån, hvarmed en del af at de s. k. konservative (borde heta: revoutionäre?) tala om sin seger såsom afgjord. Det kan ej förnekas att flere af deras bäste nän — de som förmå se några tum framör näsan — finna sig vara komna i en alsk ställning. De inse dock tydligt att leras framtidsfarhågor för förslagets antavande äro suppositioner, hvilka ju kunna rara osäkra — hvem har i öfrigt framtilen i sin hand? — men att olyckorna af less förkastande äro verkligheter, som ej åta bortresonera sig. Detta inse de och kulle gerna vara sitt parti qvitt, men ega j nog moraliskt mod att kunna möta gr eriet från förslagets blinda fiender. Unler det de kunde svara: ?våra farhågor varstå, men vi böja vss för situationen; i ega ej rätt att ställa vår individuella neniug mot konung, regering och folk — leras blir ansvaret, ej värt? — så äro de og svaga att ej kunna möta grinet från ett otteri, som — märk väl — skall håna i la fall. Emellertid hafva, såsom sagdt, utsigterna ill framgång mycket ljusnat, och detta är tterst lyckligt till lugnande af den jäsning, om råder i sinnena. Omfånget och djuet af denna jäsning kan jag ej bedöma; nen visst synes det vara, att, då ingen ytting deraf kommer att förspörjas, förr än rågan är afgjord, så kommer den att ovilorligen gifva sig luft efter dess afgörande, ntingen i ett ändlöst jubel, eller i motsaten. Man vågar här knappast tala om det ednare alternativet, ty vederbörande börja en.-st ropa på hotelser?. Man kallar det otelse, när en person upplyser om det nkla faktiska förhållandet att en olycklig erkan mäste följa af en gifven orsak, Det r denna förvexling af varning och hotelse, om åstadkommit så många olyckor i verl: en, både allmänna och enskilda. Det få—— m— mm DO Ft Y RR FR RN Kr a LD AR I mt ha mt — ) en Få DA unniga öfvermodet handlar tvärtemot var-.