Aftonbladet – 1 december 1865, sida 2

låta fransmannen hungra, för att föda engelsmannen? o. s. v. Franska regeringen var den tiden betänkt på — säger en statsekonomisk författare — att med Skandinavien afsluta ett handelsfördrag, i afsigt att åt den franska industrien dels öppna en ny marknad dels också bereda tillfälle att begegna det förträffliga svenska jernet; men protektionistkomiten gafregeringen en vänlig vink? att beskedligt sticka det redan färdiga traktatförslaget i fickan — hvilket ock skedde. Nåväl, de franska protektionisterna ha sedan dess låtit sig omvändas af erfarenheten; handelstraktaten med Skandinavien har i Frankrike helsats med glädje. Skulle vi då ej hoppas, att äfven vära skyddstvllsmän till slut skola få glädja sig åt sina ögons bruk. På årsdagen af Sverges och Norges förening öppnades högtidligen jernvägen Konogsvinger—Charlottenberg. edan år 1856 beslöt norska storthinget, att jernbanan Strömmen—Kongsvinger skulle fortsättas till svenska gränsen; år 1860 bemyndigade storthinget regeringen att härtill använda 300,000 specier, så snart riktningen af motsvarande svenska bana blefve bestämd, och hela det erforderliga beloppet beviljades af nästföljande storthing, sedan svenska ständernas beslut i frågan blifvit kändt. Det tillkommer nu Sverges riksdag att visa sitt erkännande af den ifver och det intresse, som från norsk sida lagts i dagen för främjande af denna vigtiga angelägenhet. Utom monitorns besök i Stockholm och den föga smickrande uppmärksamhet, som nödhjelpskomiten i Warberg ådragit sig, skulle vi väl från nyss förflutna månad kunua anteckna ännu åtskilliga mer och mindre glädjande till ser. Den roll en tidning, som sjelf påstår a vara den bildade medelklasse ädt sig att under hycklad reforr arbeta folkets stora lifsoch hjer ciägenhet, kunde förtjena ett eget kapitel; men ämnet är oss för obehagligt. Likt Dante i underjorden, då hans ögon föllo på det oblandadt lumpna, få vi nog af en hastig blick, och skynda vidare, bemödande oss att glömma. Vidare? Dock nej, vid sidan af den stora folkrörelse, något nytt och ohördt i vår historia, hvars vågor nu gå öfver land och folk, finns intet mera, värdt att nämna, och sjelf behöfver den ingen utläggning. För sjuttio år sedan skref den berömde schweizaren Johannes von Miller, att sven. ska folket efter sin hjelteperiod och sitt fall åtminstone bevarat Europas aktning, mihnet af sin storhet och känslan af möjligheten att resa sig igen. Ögonblicket stundar, som skall efgöra, om vi måhända: skola förlora äfven detta.