Aftonbladet – 30 november 1865, sida 3

Man har svarat att le mieuz est le demi du rien, och att man ej är säker att ett anhät förslag, om än till vissa delar mera fullständigt, lock skall lyckas så förena alla sidor, som det När man erkänner det nuvarande rslagets förtjenster, är det ej då skäl att begagna det sig erbjudande gynnsamma tillfället, att tillegna sig dessa dess förtjenster och sedan söka afhjelpa bristerna? — Man har ej framtilen i sin hand, blott det närvarande ögonblicset. — En annan dag kan man nödgas antaga stt vida mera radikalt, för de sannt konservativa ntressena vädligare förslag. Bättre taga hvad som nu erbjudes. Man har i bjerta färger utmålat faran af det så kallade strecket, sagt sig ej frukta den demo krati, som nu skulle blifva valberättigad, men väl de 100,000, som genom detta streck förlora sin rösträtt och derigenom drifvas att förena sig ned de nedom dem; stående proletärerna. Är detta i verkligheten att befara? De som nu utstrykas, derföre att de ej ega jord till ers 1000 -drs värde, äro i de flesta orter ej många, ega ej heller en ställning, som ger dem berättigade anspråk på deltagande i valen, men det står dem illa fritt, att genom arbete och sparsamhet lätt nog förvärfva sig en sådan ställning. Då derjemte deras bildningsgrad hunnit utvecklas ge nom begagnande af ett förbättradt iolkskoleväsende, kan valrätten måhända utsträckas äfven ill dem. Någon talrikare klass af proletärer finnes ännu ej i vårt land, åtminstone ej så talrik som i de industriella länderna, och nöjer den som finnes sig nog utan politiska rättigheter, så nge ej för hårdt tryckande skattebördor väcka deras tanke derpå. För närvarande äro de hos oss i de flesta fall skattefria. Man har klandrat att de flesta af de tunga riksdagsformerna qvarstå i det hvilande förslaget och att deruti främst af allt en reform dock varit af nöden. De konservative böra derise att förslagets författare ei velat gå alltför bröstgänges tillväga, utan lemna sådana mindre väsendtliga reformer åt framtida riksdagar. Hvad som då i den vägen finnes nödigt att ytterligare förenkla, kan lätt blifva verkstäldt. Att vilja omindra allt på en gång, hade måhända ej varit verkställbart, derföre ej heller klokt. Mycket mera har blitvit här klandradt, — den slutna omröstningen, det åt kyrkan lemnade veto, som dock väsentligt modifieras genom lekmännens deltagande i kyrkomötena m. m. allt; men då dessa anmärkningar ej vunnit något allmännare understöd, så torde de här kunna förbigås. Sålunda har jag i möjligaste korthet sökt sammanföra det hutvudsakliga, som af de båda sidornas talare å detta rum blifvit anfördt för och emot det hvilande förslaget. Det återstår nu för eder, mina herrar. att döma om, åt hvilkendera af de båda sidorna I viljen skänka edert förtroende, på hvilka af de anförda skälen eller motskälen I ansen eder böra grunda eder åsigt, om hvad som är för fosterlandet nyttigast, att antaga eller afslå det af K. M:tinåder fram: lagda förslaget. Här har ordats om att endast samvetets röst härvid kan följas, och hvem har kunnat sätta i fråga något annat. Här skall dess röst dock ej afgifvas för moraliska eller religiösa tvisteämnen, der det ej kan eka mellan rätt och orätt. Här gäller frågan tillämpningen af politiska principer, der samvetets bud måste stödjas på praktisk öfvertygelse. Jag lemnar derhän om den konservativa sidans talare följt en sädan samvetets öfvertygelse, då de här förordat utsträckning af valrätten till ett ändå större antal af de så mycket omtalade obildade, men det vet jag, att man måste ega en bra stark och fast rotad öfvertygelse om riktig heten af ett fåtals politiska åsigter, då dessa stå i strid med konungens och hela den öfriga delen af svenska folkets tro om hvad som är rätt och för fäderneslandet nyttigt, och då man detta oaktadt står fast vid att afslå ett förslag, hvarvid, nationen fästat sina käraste förhoppningar! Äfven jag har enligt min åsigt funnit brister i det kungliga förslaget, och i hvilket menniskoverk finnas de ej? Som ett exempel må nämnas, att jag ur konstitutionel synpunkt hade ön: skat att den första kammaren fått behandla ärenderna vid en annan tid än den andra, på det att den större erfarenhet och statsmannaklokhet man önskar finna hos densamma, må kunna komma den andra tillgodo. Detta och mera sådant kan dock framdeles förbättras, om öfvertygelsen om behofvet deraf gör sig gällande. Förslagets förtjenster firner jag dock i allo öfvervägande, och har derföre med glädje deråt lemnat min röst. Måtten I göra så med!