Aftonbladet – 30 november 1865, sida 3

Derigenom och med understöd at de upplyste och i statssaker mera erfarne inom kamrarne skall det äfven helt säkert lyckas dem, att åt regeringen utverka alla de anslag, som äro at verkligt behof påkallade. Statsintraderna hafva under sednare årtionden alltjemt tillväxt, och lemnat allt mera betydliga öfverskott, uppgående på de sista tre åren till omkring 13 millioner. De nya kommunikationsanstalterna komma helt säkert att bidraga dertill än mera genom den ökade rörelse de liksom framtrolla, och de nya medel till förkofran och välstånd denna rörelse skapar, alla lika säkra medel till ökad förmåga att bidraga till fyllande af statens behof. — Med en klok statshushållning med dessa medel blir det således ej tryckande för nationen, att lemna hvad som behöfs. Denna nations framstående egenskap är ingalunda snålhet; utan snarare en viss lätthet i penningars behandlande, och kan man derföre ej behöfva befara, att den hädanefter mer än hittills skall lemna sin regering utan erforderliga statsbidrag. Religionens och den högre bildningens intressen hafva alltjemt varit varmt: omhuldade af representationen, och äro de hittills ej representerade klasserna ingalunda mera tiknöjda för dem än de privilegierade. Ett af de framstående dragen hos alla länders demokrati är dessutom frikostighet i detta hänseende, just derföre att förmånerna af en utvecklad undervisning komma mängden till godo. Ju mera de politiska rättigheterna utsträckas, ju mera inser folket äfven nödvändigheten att skaffa sig deremot svarande insigter. Se derföre Nordamerikas, se Norges exempel, andra att förtiga. Att tro det svenska folkets representanter, de må vara valda huru som helst, om liknöjdhet för landets försvar, är en orättvisa, störst i våra dagar, då vi räkna mer än 40,000 frivilliga under vapen. En och hvar i landet inser ock nödvändigheten af att hafva en god och öfvad stam till kärna och befäl för vårt nationalförsvar, och skola derföre alla försök att rubba vårt indelningsverk stranda häremot, och i sista stunden emot konungens lagliga veto. För ett sådant skall han ej sakna tillräckligt stöd inom reprejentationen för att kunna motstå dagens vindast. Man ser en förlust för konungamakten i sådant afseende, dels i den mindre lättheten att söndra två kammare än fyra. dels i borttagandet af de förstärkta utskotten, och möjligheten att på lotteriet der draga den högsta vinsten. Anslag, vunna på sådant sätt, alstra missnöje och bäras med knot. Bättre då att frågan hvilar till nästa riksdag, då erfarenheten visat att mången omtvistad sak gått igenom, sedan den allmänna opinionen hunnit öfvertygas om dess nödvändighet. — Detta må äfven tjena till svar på anmärkningen, att den andra kammaren kan öfverrösta den första. Är efter den mångsidiga behandling och de sammanjemkningsförsök, förslaget föreskrifver, frågan af den beskaffenhet att den vid rösternas sammanräkning faller, så kan den säkerligen utan verklig våda förlandet hvila till en urtima riksdag, som det står i regeringens skön att i och för densammas afgörande inom kort sammankalla. Emot andra kammarens samma inga väsentliga anmärkningar blifvit gjorda sedan den samfälda valprincipens läggande till grund för densamma af alla talare ansetts om ej som den rätta, åtminstone som numera oundviklig. Så mycket flera anmärkningar hafva gjorts emot den första kammarens utväljande genom landstingen. Man antager som gifvet, att den obildade mängden skall dervid utöfva det öfvertag, dess flertal gifver dem. Hvad lär oss erfarenheten i detta afseende. Enligt från statistiska byrån lemnade uppgifter bestå landstingens 1038 ledamöter för år 1865 af 135 adelsmän, 58 prester, 28 lärare, 18 läkare och apotekare, 142 civile och militäre tjenstemän, 71 bruksoch sågverksegare; 76 köpmän och fabrikanter, 92 icke adliga godsegare och arrendatorer, och öfverhufvud af 638 till ståndspersons eller den mera bildade klassen hörande personer samt 400 bönder. År 1864 sutto 404 bönder i tingen. — Bönder utgöra halfva antalet eller derutöfver i 7 län, nära hälften i två, tillsammans i nio. I de öfriga 15 utgöra de blott s:del, s:del ända till is:del. — Dessa böndertillhöra nästan utan undantag de mest erfarne och sjelfständiga bland ståndet, f. d. riksdagsmän, häradsdomare m. m. och egare af en jemförelsevis betydlig förmögenhet. Är det af sålunda sammansatta valförsamlingar man har att befara subversiva eller ultrademokratiska val? Har landstingens skaplynne eller de beslut de hittills fattat lemnat stöd för en sådan farhåga? Ingalunda. Vi medgifva det, svarar man, men förhållandet blir helt annorlunda, då landstingsmännen tillika blifva politiska valmän, och då såväl valen till dem som de sjelfva komma att utsättas för våldsamma bearbetningar. Emot dessa bearbetningar finnes ett starkt värn i de bildade klasserna i samhället, hvilkas fosterlandskänsla befaller dem att infinna sig vid valen, för att verka till det allmännas gagn. — De klasser, som hittills saknat rösträtt, men efter förslagets antagande erhålla den äro ej fåtaliga. De bestå: a) af 6300 ej adliga embetsoch tjenstemän, de afskedade ej deruti inberäknade, alla egande ej sä litet inflytande i orterna; b) af-den besutna och till myndiga år komna adeln, omkring 2000 personer, hvaraf 650 jordegare och arrendatorer och 1100 embetsoch tjenstemän; ec) af landets hela presterskap och lärarestånd. d) af alla ej adliga egare och arrendatorer af jord, värd 6000 rdr och derutöfver; . e) af samtliga handlande och fabriksidkare ; f) af tkollärare och klockare med 800 rdrs inkomst; g) af förvaltare, agronomer och forster med 800 rdrs inkomst, och slutligen af alla de mera förmögne hemmansegare, som erhållit en mera vårdad uppfostran och som, då de ej mera af ståndsvalen tvingas att räkna sig ibland bönderna, skola sluta sig till de mera bildade, med hvilka de i allo lega enahanda intressen. Hvem kan i alla fall säga, att den egentliga svenska bonden är fiendtligt stämd emot de intelTlektuelt bildade och är oemottaglig för goda råd laf dem, han lärt sig hafva förtroende till. Oak tadt den af vår nuvarande författning alstrade ståndssplittringea har erfarenheten ej ådagalagt något sådant. Tvärtom, vid alla våra kommnI nala sammankomster lyssnar allmogen gerna till den erfarne herremannens råd, och skall helt säkert ej göra det mindre hädanefter, ja vida mer Ji den mån det allt mer utvecklade skolväsendet hinner bidraga till spridning af en fullständigare folkuppfostran. Redan nu eller år 1863 voro, af 11,030 lärjungar i rikets högre och lägre elementarskolor och pedagogier, 1258 söner till bönder och arbetare. Dessutom erhöllo år 1862 395,760 barn eller nära en tiondedel af landets hela b folkning en undervisning i folkskolorna, visserligen tarflig, men som, tack vare rikets ständers frikostiga anslag och skolstyrelsens nit, dock ar i stark utveckling. Af allt hvad som anförts framstår, att redan nu ingen kommun i landet finnes, der ej de bildade klasserna hafva tillräckligt många målsmän, för att kunna verka till goda val, och att deras antal är i jemn tillväxt. Valen skola derföre, ilefter var fulla öfvertygelse, lemna ett vida mera , I tillfredsställande resultat, än förslagets motstån: I dare befara. . ) Att åter de sålunda äfven framgent som hit: C ) tills af sansade män sammansatta landstingen vic s deras val af ledamöter till första kammaren en — I dast skola låta leda sig af egen öfvertygelse on pt dessas lämplighet för sitt vigtiga kall, är åtmin n stone vårt hopp. Framtiden skall visa om de ;I kommer på skam. . a Det framlagda förslaget är det bästa man hit