Aftonbladet – 29 november 1865, sida 3

iess deraf numera ingenting öfrigt ar attjon örminska? Det är med fullkomligheten i statsinstiv: utionen såsom med den filosofiska stenen: !g La meilleure des republiques har ännu ej blifri vit funnen och blir det ej heller tramdeles. d Men lyckligtvis kan verlden regeras medjh ringa vishet — quantille sapientia! — och få med ganska felaktiga former. Lyckligtvis kan mycket godt och ny:tigt uträttas under pristfälliga organisationer; dock endast så änge deras felaktighet ej genomträngt det ullmänna medvetandet. Men sedan detta kett kan ingen makt rätta dem längre; de nafva då fått sin dom. Denna dom är af det svenska folkmedveft andet fälld öfver vårt ståndsväsende, och It, hvad de två frimsta stånden numera öretaga, tjenar endast att ådagalägga dess -ättmätighet. Vi sade de båda främsta, !Y -huruväl fördömelsen nog gäller alla fyra. IP Men de båda sista hafva både praktiskt, benom upptagandet af främmande elemener upphört, att existera såsom slutna kaså ster, och genom sina enhälligt uttalade öfvertygelser i fråga om representationsreformen högtidligt hemburit offret af sina ståndsprivilegier på fäderneslandets altare och behöfva således här icke vidare omtalas. När 1809 års lagstiftare lade fjerdedelen if hela den representativa makten i adelns händer, var det ingalunda af öjvertygelse ym rättvisan af eu sådan mektutölning af: en klass, hvars politiska betydenhet, redan grund krossad 130 är tidigare, numera Y mfvudsakligen fortlefde såsom Sskuggan af? tt stort namn? och delvis uppburen af peronliga utmärktheter. Redan då visste man lott alltför väl att en adel utan genom ? ajoratsväsende betrygaad jordbesittning g ett politiskt nonsens; men man hade för gonblicket intet bättre till hands och den Is tävarande adeln ver äfven stämd för vissa IP eftergifter, som tillvonno den nationens be(ä vågenhet. Hvarje följande reformarbete har 9 rer och mer blottat grundlösheten af adelns N politiska privilegium, vidunderligheten af en rätt utan motsvarande förbindelser, icke ens förbindelsen att häfda sin rätt genom inställelse vid riksdagarne. Den svenska adelns hejdlösa vanvård af sina politiska företräden kunde också icke undgå sin dom, och ingen her brutit stafven öfver den så, som en af ståndets mest hårdnackade försvarare, framlidne presidenten von Hartmansdorff, gjort i sin alltför litet uppmärksammade skrift om den svenska nationalrepresentationen. En adel, hvars familjechefer till mer än hälften hvarken kunna eller vilja uppträda bland landets lugstiftare, hvaraf knappast tjugondedelen uppfyller det enklaste vilkoret för sin rätt, en regelbunden närvaro vid riksmötena, men hvars ypgre medlemmar såsom politiska volontärer roa sig med att, när så konvenerar dem, då och då ?rida för rusthåll? när de mot betalning eller gratis kunna öfverkomma en fullmakt, utan att ens rida kampagnen till slut: — en sådan adel må väl anses hafva förbytt sin gamla devis, noblesse oblige, till det modernare och beqvämare valspråket Snoblesse 1 oblige å rien. Att en kast, som icke representerar några särskilda intressen i samhället och hvars bättre medlemmar tvärtom amalgamerat sig med den öfriga nationen och derigenom blifvit delaktig af politiska rättigheter, som icke ens har pligt att sitta på riddarhusets l! bänkar, och ännu mindre af aktning för! sig sjelf underkasta sig ett sådant omak; — att en sådan kast icke längre kan åberopa något målsmanskap för konungamak: ten och samhällsbeståndet, hafva dess egna ledare numera, mer eller mindre direkt, medgifvit; derom är nu icke vidare fråga. Men en sålan samhällemakt, hvars utöfning ) beror på nycken och hezarden, som hvar-: ken har nägon sann aktning för sig sjelf eller förmår ingifra den öfriga nationen : vördnad och förtroende, är rentaf vådlig för det allmänna bästa, rentaf störande för l: den allmänna tryggheten. Presieståndets betogenhet stt deltaga ilag-: stiftningen tycks väl vara lättare att till en viss grad försvara, såvidt dess medlemmar äro till större delen valda och hafva förbindelse I: att blifva på sina platser till riksdagarnes slut. Men dervid stannar det också. Vi våga tryggt påstå, att presteständet ej vidare! företräder nägot intresse som eljest ekulle sakna målsman i vår riksförsamling; hvsrken religionens, lärdomens, statshushållningens eller nsgot annat; icke ens konungamaktens, som det snäser och motverkar, när den ej vill gå efter prelatensiska fingervisningar. Allt hvad detta stånd representerar är mellan 11 och 1200 kyrkoherdar och ett par vetenskapliga korporationer. Villigt medgifvande att de flesta af dess medlemmar äro i det enskilda lifvet aktningsvärda män, och att dessa för mnärvarande räkna ibland sig Sverges största oriensalist och dess lärdaste kyrkohistoriker, kunna vi ej inse hvad riket vinner genom deita ständ såsom en politisk korporation. Men väl måste detta ständ sjelft inse hvad dess medlemmar både i och för sitt kall och sina personer förlora genom den ton af spotskhet och hån, både mot regering och folk, som vissa af dess tongifvande riksdag efter riksdeg tillåta sig. Att eljest rättä kande och upplyste, ja älven igrunden välvilliga och välmenande personer stundom in corp.re förlora all besinning och äterhåll, är genom en läng och sorglig erfarenhet bevisadt. Att så måste ske, hörer utan tvifvel till det exklusiva kastväsendets oundvikliga förbannelser. Om under sådana omständigheter de båda första stånden antega konungens förslag, göra de, efter vär tanke, endast hvad ingen person eller korporation med sundt förnuft skulle kunna uraktlåta, och hvilka för ett sådant handlingssätt rimligt nog kunna nöja sig med sin nat.ons lugna akwmg utan att; tordra efterverldens hvarken beundran eller tacksamhet. De veta alltlörväl med sig att de, sedan de upphört att vara konungamaktens förmyndare, icke längre äro dess upprätthällare eller den lugna och vaturenliga samhällsutvecklingens befrämjare. De känna alltför väl af historien, att konungamaktens styrka här i landet alltid stått i direkt förhål lande till dess förtroende för folket och att TVacsakarnnaarna Iinact derföre cå ofta och RÅ