Aftonbladet – 29 november 1865, sida 2

SD I WU B II ILNLI UR f9 UV. En ädel lord på bänken här midtemot ber oss icke vänta att detta förslag skall ha en försonande verkan. Kommen ihåg — sade han — huru franska adeln 1789 af: sade sig sina privilegier och huru denna afsägelse belönades. Kommen ihåg denna ?uppoffringarnes dag?, som sedermera fick namnet de narrades dag?. — Sir, denna dag fick namnet ?de narrades dag, icke emedan den var uppoffringarnes dag, utan emedan den var de alltför länge uppskjutna uppoffringarnes dag. Det var emedan den franska adeln 1783 motsatte sig reformen som den 1789 icke förmådde göra motstånd mot revolutionen. Det var emedan den alltför länge hängde fast vid förhatliga undantag och kastskilnader, som den slutligen var ur stånd att rädda sina gods, sina slott, sina hufvuden. Den ville icke tåla Turgot, och den måste tåla Robespierre.? Dessa ord förefalla ju alldeles som skulle de vara yttrade nu med afseende på dagens brinnande fråga i vårt land, och dock äro de temligen gamla. De uttalades i engelska underhuset den 5 Juli 1831. Les beaux esprits se rencontrent! Troligen utan att veta det ringaste deraf upp träder grefve Erik Sparre till försvar för svenska adelns politiska sjelfskrifvenhet, för den vidunderliga, oefterrättliga, af slumpen helt och hållet beroende och till följd deraf hvarje stöd i nationens förtroende saknande kammare, som kallas riddarhuset, med ordagrannt samma invändningar, som de stockkonservaiive inom engelska parlamentet gjorde, då de kämpade mot parlamentsreformen och för bibehållande af de ?ruttna köpingarnes? politiska privilegier, och då de med profetisk stämma förutsade, att upphäfvandet af dessa privilegier skulle öppna dörren för alla revolutionens vådor, försvv ga regeringsmakten och störta landet i mångfaldiga o!yckor. Det är ganska märkvärdigt, att det den dag i dag är skall vara behöfligt att erinra en sådan man som grefve Sparre, hvilken gör stora anspråk på atticke höra till ?dem, som ingentinting lärt och ingenting glömt?, huru det verkligen förhåller sig med de hi storiska fakta han åheropar och att de bära ett vittnesbörd, alldeles motsatt det han från dem vill hemta. Det faller sig icke så lätt nu för tiden att med vrängda fakta och derpä grundade tomma och ihåliga fraser förvända syn på folk. Tiden har gått framåt och upplysningen stigit betydligt; det ligger numera inom omfånget af den allratarfligaste skolbildning att ha reda derpå, att jemförelsen mellan svenska adelns ställ: ning nu och franska adelns 1789 haltar på ett jemmerligt sätt, Hvad först de ifråga satta uppoffringarne å båda sidor angår, så är det rentaf ex orimlighet att jemföra dem eller ens nämna dem på samma gäng. För franska adeln var det i främsta rummet fråga om uppgifvande af de gamla feodalrättigheterna. Vill man jemföra den tusenfaldigt våldförda och förtryckta franska allmogen med vårt fria bondestånd, som har anor längre tillbaka i tiden än något annat europeiskt kulturfolks och ur hvi!ket vår adel utgått, för såvidt den är svensk och icke en utifrån gjord inympving af främmande elementer? Det lärer väl bli något svårt att inbilla någon attrevolutionen började sedan och till följd deraf att uppoffringarne voro gjorda. Eftergifterna skedde för sent, först sedan massorna kommit i vild rörelse, först sedan hundratal af slottjemte deras i familjarkiverna förvarade dokumenter, på hvilka en hop onaturliga rättigheter grundade sig, blifvit lågornas rof. Revolutionen hade icke allenast börjat före den 4 Augusti 1789; den hade redan tagit månget fruktansvärdt steg, just derför att man icke började tänka på nägra slags eftergifter förr än det var för sent. Just till följd deraf kom icke heller tacksamheten i fråga. ty de förut ohyggligt våldförda menniskorna tyckte sig icke behöfva visa någon tacksamhet för det nödtvungna proklamerandet af våldets upphörande, Hos oss finnas inga sådana känslor af hat, som då genomträngde massan af franska folket; här är icke någon sådan social fråga, som sätter passionerna hos den förtryckte i rörelse. Här gäller det en politisk företrädesrält, som icke öfverensstämmer med nationens nuvarande utveckling — en företrä desrätt, som numera leder till absurditeter, som icke ens kan begagnas i sin verkliga utsträckning, och som, då den är tillmen för det hela, äfven är det för adelns medlemmar, betraktade såsom medborgare. Denna företrädesrätt är utdömd af regeringsmakten, af folkets representanter, af den allmänna meningen i landet, ja afadeln sjelf; ty der höjer sig ingen röst till dess försvar. När så är, månne det då icke är hög tid att afskalfa densamma? Är det skäl att under hvsrjehanda förevändningar och för ett fruktlöst sökande efter något, som alla — till och med de, som helst skulle se attingen förändring behöfdes — samdrägtigt finna vara det allrabästa tänkbara, göra uppskof, draga ut på tiden och med frägan olöst gå till mötes en framtid, som, innan någon vet ordet af, kan bära i sitt sköte alldeles oförutsedda tilldragelser, vid hvilkas inträffande det kan vara i hög grad vädligt att ha ett sådant öppet sår, som en afalla erkänd och ingedd orimlighet i samhäöllsinstitutioaerna? Det bifall, hvarmed grefve Erik Sparres yttrande vid mötet å börssalen lärer ha bhifvit helsadt af en icke obetydlig del ar de närvarande, vittnar på ett högst bedröfligt sätt derom, huru en briljant yta och tvär säkerhet i töredraget understundom kan bringa personer, som icke sakna omdömeslörmäga, att taga för god pris en välnad af icke blott oriktiga, utan till en del orimliga och sinsemellan stridiga och osammanhangande framställningar. Det låter något när grefve Sparre vill inbilla sina åhörare , aw ett på höft taget antal af 70—100,000 medborgare skulle genom förslaget bli beröfvade valrätt, och att dessa derföre genast efter det kungliga iörslagets antagande skulle förena sig med proleiärerna, för att omkullstörta den nya ikedagsordningen. Hvarje bevis saknas såväl för sifferuppgiften som hvad de så kallade