Aftonbladet – 28 november 1865, sida 3

tigaste kusterna, att giva armen tlllalle till våra stora insjöars begagnande såsom transportvägar, sumt att efter bästa förmåga beskydda den egna handeln och skada tiendens. Liksom åsigterna angående sjöförsvarets förhållande till landtförsvaret och det yttre sjöförsvarets till det inre på sednaste tiden modifierat sig hos stora flottans anhängare, eå hafva de äfven antagit en förnufvigare riktning i afseende på fartygens beskaffenhet. För ett årtionde sedan var det ej värdt att tala om annat än linieskepp. Dessa voro de verkliga gradmätarne på en sfjöfarande nations politiska inflytande. Derföre linieskepp, till hvad pris som helst. Emeltertid kom ångan och gjorde den stolta segelmassan allt mindre nödvändig. Så kommo de hastiga framstegen i artilleriet, hvarigenom kanonernas antal måste minskas i samma mån deras kaliber och godsstyrka ökades. Sedan kom jernet i stället för träet, hvarigenom krigsfertygs kostnader mångdubblades. Man måste följaktligen nöja sig med ett inskränkt antol fregatter och Korvetter med bestyckning af få men erofva : kanoner, i stället för de präktiga linfeskepped. Em svag ljusglimt till de sednares återfående yppade sig genom pansärfregatterna och korvetterna, hvilka äfven genast funno ifriga förespråkare. Glädjen skulle dock tyvärr ej blifva långvarig; nämnda fartygs oerhörda kostnader, deras olämplighet för vära farvatten samt framför allt de berättigade tvifvelsmål om deras krigeduglighet -1 allmänhet, som uppstått efter nordamerikanska kriget, torde i det närmaste härstädes hafva gjort dem omöjliga. Man har derföre funnit sig med den af statsrådet Platen nu sednast föreslagna materielen, bestående af större och mndre monitorer samt pansarbatar, jemte nägra snabbgående s. k. fregatter och korvetter till handelns 6kydd o. si v. Med ett ord: det lilla parti, som ännu qvarstår af stora flottans eller de stora fartygens anhängare, har steg för steg mäst gilva med sig i sina föråldrade åsigter för att antaga andra tidsenligare... Det har ins sett, att ett så litet folk, som det svenska, blott kan hafva en relativt ringa marinbudget, som dertill måste stå i ett. visst förhällande till landtförsvarsbudgeten, hvilket ej kan ändras. Det har begripit, att en marinminister måste hålla sig inom dessa gränser, samt alt vår flotia till följd deraf måste blifva gånska liteu, och således till landtsvaret komm ätt stå i ett underordnadt förhållande. Det har fattat, att den svenske marinministern. numera bäst fyller:sin plats; som ej uppgör några vissa systemer ör framtiden på 10; 15 eller 20 år, ej heller inlåter sig-:i några. kostsamma experimenter med nya fariyg, uton-helt enkelt 1 den nån nya upptäckter dertill-föranleda, anskaffar sådana turtyg, som i de stora sjö: farande nationernas mariner visat sig bäst och tidsenligast, som kunna erhållas med vära tillgångar och som passa för Våra farvatteh och för den roll flottan :skall -öfvertaga vid landets försvår. Det har fndtli gen medgifvit, att personalen i stället för att ökas — hvilket förut esomoftast påyrkades — med anledning af fartygens ringa antal kan minskas, hvarigenom den åter: stående delen utan anslagens höjande kan erhälla den så länge fordrade, ökade öfningen. Alla dessa medgifvanden äro lika många segrar, som noga böra inregistreras, och hvilka blifvit vunna af den man, som på sednare tiden med säker blick och stadig hand ledt värt sjöförsvars tidsenliga utveckling. Men det är en sak, som stora flottans anhängare — man måste kalla dem vid deras gamla namn, emedan de ej hafva något karakteristiskt, som kan gifva anled: ning till ett nytt —-ej: kunna förlåta. statsrådet Platen, och detia är hans förslag till personalens delning i tvenve kårer. Skulle man tro deras högljudda nödrop, så gäller det här ingenting mindre än sjömanskvpets förstörande, en allmän förvirring, ja nästan flottans undergång. Tänkom oss, att någon uppträdde med följande räsonniemang: ?Jeg kan ej förstå, hväarföre armen skall vara delad i fyra vapen. Jag måste tvärtom anse det i högsta grad skadligt för dess enhet och brukbarhet. Man har ju ofta sett, att kavalleri kan strida till fot. Likaledes har det funnits infanteri, uppsuttet på hästryggen (dragonerna); ännu i dag rida många af infanteriets officerare. Man har oita varit tvungen att använda fotfolk till kanonservis, och det har gått ganska bra; älven kavalIristen som kan rida och sköta Näster, bör väl kunna sköta artilleri; ty att rikta en kanon är väl ingen trollkonst.. Hvartill ett särskildt ingeniör-vapen? Alla våra officerare måste ju till officersexamen genomgå en dugtig kurs i befästningskonst, bro-lagning 0. s. v. Och slutligen fioner men ju generaler, utbildade vid de särskilda vapnen, föra beltälet öfver armåer, sammansatte af alla Yapn. Låtom oss derföre sammanslå de olika vapnen, som blott splittra armåens verksamhet och skada dess enhet, till ett enda generelt som kan brukas till hv: d som helst!? Om någon vågade försvara dessa satser, så skulle stora flottans anhängsre utan tvifvel anse det för höjden af dårskap, hvaråt man medlidsamt måste le, emedan det är klart, att någon verklig skicklighet vid intetdera vapnet, och följaktligen ej. för hela armen, kan utbildas, om man ej företrädesvis egnar sig åt ett enda. Men hvad göra de, om någon vågar ifrågasätta samma princip iafseende på flottans personal och räsonnera t. ex. som följer: Inom svenska flottan har sedan längliga tider yppat sig tvenne väsentligen olika verksamhetssferer ; den ena delen är företrädesvis afsedd att understödja armån vid dess rörelser närmast hafvets kuster och stränderna af våra stora insjöar, hvarföre dess personal mäste hafva en sär skild kännedom om dessa invecklade farvatten, om de strider, som på dem kunna förekomma, och om bet, delsen af armåns rörelser för att kunna samverka med densamma; de fartyg, som skola operera, måste l vara grundgående, utan tockling och väl I bepansrade med afseende på strider mot I groft bestycksde landbatterier eller fästni