Aftonbladet – 27 november 1865, sida 3

något förtroende till den konservativa adelsfraktionens reformvänlighet; om man till och med antoge, att denna traktions ändringsförslag icke rubbade grundvalarne för det hvilande förslaget och alltså — derest det hade framkommit före det kungliga — kunnat vinna något understöd af allmänna meningen; och om man till slut skulle gå ända derhän i ytterlig godtrogenhet, att man antoge, det denna adelstraktions chefer hafva makt och vilja att, genom samlande af ett väldigt antal namnunderskrifter eller annorledes, lemna ett slags garanti (eburu i sjelfva verket ytterst otillförlitlig ätven den, då det är fråga om ett sådant varium et mutabile?, ett sådant slumpens hem som riddarhuset), för dess förslags slutliga godkännande af en kommande riksdags riddarhus. Man kan, som segdt är, vara så generös. att antaga allt detta, och ändock skall hvarje af adeln framstäldt förslag vara omöjligt: Det skall bli lätt att visa hvartöre. I en så vidtomfattande fråga, som bästa sättet atl reformera en nationalrepresentation, måste meningarne till en början skif:a i oändlighet. För att komma till enighet, måste uäget hvar offra någon favoritide. Deita kostar på i början, och om också enighetens stora mål i första ögonblieket tränger denna id i bakgrunden, letver den dock lange nog. Men idterna äro sällskapliga, liksom känslorna. Då någon eller endast ett fåral delar iden, börjar dess kraft slappas; och ju större det mål är, som skulle vinnas genom favoritens offrande — och hvilket större finnes väl än enighet i tosterlandets vigtigaste angelägenheter — dess lättare blir offret: det blir slutligen till och med kärt, liksom alla kärlekens offer. Detta offer har mången, om icke de flesta, bland det hvilande förslagets anhängare nu gjort. En stor del har visserligen gjort det af misstro till egen förmöga utt se klarare än förelsgets skarpsinniga upphofsmän och de med dem liktänkande, men gauska mänga hatva framburit sitt ofler, såsom en oundgöngligen nödvändig skärf på fosterlandets alure. Det är sannt, att det kongl. laget ge nast mottogs med stort och allmänt bifall; men detta vifoll egnades då ännu hufvudsakligen de tvisa och sanna principer, hvarpå det var bygdi. I fråga om principiroas tillämpning uppstod deremot snert bos mängen ex önskan, att förslaget varit något anuerlunda. Då man lik fick er fara, att andra i hutvudsaken Iktänkandes önskningar gingo i alldeles motsatt riktning, började man öfverväga, huruvida verkligen grundade skäl funnos att vidhålla egen mening, och ju längre man ötvervägde, dess mera benägen blef mun att jemka med sig, samt slutade med att erkänna, att rättvisan i förslaget fullt motsvarades ef den klokhet hvarmed det förmedlade de ifrån början motsatta äsigterna. Kan man nu på allvar föreställa sig, att alla de, som på detta sätt kommit till en fast och euhällig ölfvertygelse om det nvilande förslagets egen inneboende lifskraft, skulle kunna någonsin blilva benägna att bidraga till dess död. genom att lyssna till en knapp riddarhusmajoritets förslag, vore det än i en eller annan detalj bättre. Man skulle icke allenast nödgas åter genomgå den omförmälda offerceremonien. Man skulle äfven vedervåga cn splittring blana de nu så enhä!liga: en enda liten förändring kan söndra borgareståndet från bondeståndet, en annan kan söndra dessa stånd inbördes, en tredje kan aflärsna de frisinnade bland adeln från de frisinnade i presteståndet o. sv. När har man väl förr hört omtalas en pligt för den stora majoriteten att vika tör den ringa minoriteten? Endast om det är konstateradt att sakkunskaper, förnuftet och den förutseende statsmannavisheten finnas uteslutande å den sednares sida, kan fråga derom uppstå. Men icke vill man väl påstå att konungens rädgilvare, två, kanske tre, riksstånd, den betydel-efullare delen af det ljerde riksstånd:et, lärarne vid vår första högskola och alla de framstående män, som i dessa dagar från alia landsänuar, äfven de mest aflägsna, skynda hit, för att bära vittne om folkets opimon, att alia dessa och mångtusende dertill icke i ofv nämnda egenskaper skulle kunnx mita sig med de at intet som helst medborgerligt förtroende hedrade unge mänr på riddarhuset, af hvilken röst den stora frågans utgång till ej ringa grad torde bero. Då man nu ej kan påstå detta, är det ju en skyhög orimiighet att förutsätta. det reformens vänner inom representationen skulle någonsin öfverge den fana, som konungen höjt och omkring hvilken red n samlat sig det oändligen ötvervägande flertalet samt blemmnn al landets intelligenta kralter. Må derföre fienderna inom adel: till det hvilande förslaget, så godt först som sist, ölverge alla förhoppningar att få sitt förslag antaget. Liksom borgareständets ledamöter, efter hvad vi i lördags berättode, redan öfverenskommit att ej lyssna till ett sådunt förslag, hafva otvitveluktigt äfven alla andra sanna reformvänner inom sig :jort detsamma. Och klokt hafva de handlat derutinnan, ty så mycket är t, att det kungliga förslaget ej kan falla, älven om det nu ej skulle antagas, med mindre dess egoa vänner inlåta sig på en af omständigheterna ingalunda påkallad dagtingan. — rv Stanzer för dagen. V.