Aftonbladet – 25 november 1865, sida 3

) j tosterlandsvans minne icke kan vinna på att han berättas ha yttrat: bibehållen omI sorgsfullt denna institution (den nuvarande I representationen), som I vidare kunnen utveckla. Så länge den består, tån I inga Irevolutioner!? Deremot ligger alls ingenting förvånande deruti, att han med proI fetisk blick förutsade, att den tid skulle Ikomma, då äfven i virt land arbetaren skulle vindicera sin rätt till deltagande i representationen?. Den profetiska blicken? har funnits los vida mindre begåfvade män än landshöfdingen Hans Järta, och det är till och med svårt att inse, huru det hos honom kan kallas för en profetisk blick, då han ett par rader längre ned förklaras ha talat om vår oskattbara lycka att ega en institution, der arbetaren redan är inne. l I allmänhet kan det sättas i fråga, huru I pass lämpligt d:t må vara att åberopa sig på auktoriteter, minst på sådanas muntliga utlåtelser, och allraminst när dessa utlåtelser ej hänga bättre ihop än här synes vara fallet. Ingenting är för öfrigt lättare än att ställa auktoritet mot auktoritet, och det Iskulle vara önskligt, om utrymmet här medgåfve ett återgifvande t. ex. af den om djup och snillrik blick vittnande tafla, som Erik Gustaf Geijer uppdrager i sina ypperliga ?Tre föreläsningar om vår tids inre samhällsförhållanden?. Hvad som utmärker Geijers historiska öfverblickar — yttrar med skäl en af hans recensenter — är en kärlelksrikhjertat, som hans klarhet fängslar tamken. Vanligen får man höra omkring sig en hopplös förbittring emot tiden och allt hvad den har att förete, ett qvidande öfver menniskoslägtets förderf, anatemer mot samhällsförstörande läror och de råa massornas växande oskäliga anspråk, andäktiga beskärmelser öfver demagoger som reta och förfära m. m. Hos Geijer slipper man detta piunk och denna hätskhet. Han ser nog i stort för att erkänna, att mensklighetens öden och utveckling äro en nödvändig kedja, der det ena sluter sig till det andra; att den stora anden, som sväfvar öfver alltsammans, icke tillåter några oföranledda språng, inga nyckfulla inverkningar af onda principer, korteligen icke någon förstörelse, utan blott ombildning, pånyttfödelse; att denna väl stundom för våra svaga ögon ser ut som ett sträfvande till förstörelse, men dock i verkligheten icke så är. Det nödvändiga, d. v. 8. det för tiden bästa möjliga banar sig alltid väg när det är moget. Jag skulle, som sagdt är, önska att jag finge ur hans nyssnämnda arbete meddela ett utförligare utdrag, men då detta torde vara mindre lämpligt i en tidningsartikel, vill jag välja ett kort yttrande deruti, som har afseende på nu förevarande fråga och som specielt kan anses gälla hr grefve Sparres anförande. Liksom hvarje förnuftig imenniska erkänner Geijer, icke blott att ståndsrepresentationen i sin nu arande form är orimlig, utan äfven att principen är oduglig, så att ingen annan ny form kan derpå byggas. Den?, säger han, som i våra dagar vill stödja sig på ståndsprincipen, saknar allt annat fotfäste än det osäkra, som kan besvärjas upp i politiska passioner. Men dessa stå i hvarje tid under en egen inflytelse, allt efter de motiver, som vidsträcktast för tiden herrska. 1 våra dagar stå de politiska passionerna alla under demagogiens inflytelse, äfven i de läger der skenbarligen helt andra fanor svaja. Det kommer af folkens nyvunna politiska vigt, som ingen i sjelfva verket kan förneka. Det finnes numera ingen politik, som ej agerar i frihetens namn. Afven maktens och privilegiernas försvarare nödgas åberopa det. Eller kan väl det fenomen undgå betraktarens öga, att legitimister och ultraister öfverallt synas räcka radikalerna hand, eller åtminstone försöka att tala dessas språk, så snart fråga är om att stäfja medelklassens uppstigande makt? och att i de representationer, der en klass nedanom medelklassen redan eger stämma, denna sista klass företrädesvis väljes till operationsgrund, endera för att i den väcka en mot medelklassen flendtlig egen ståndsanda, eller ock för att genom ytterligheten af demokratiska fordringar skrämma??? Detta torde innehålla in nuce historien om den öfversvinneliga ömhet, som de privilegierade nu visa för de nedanför strecket befintlige, samt verkligen vittna om en ?profetisk blick? för hvad som i dessa dagar föregår hos oss. Grefve Sparre dröjer med välbehag vid Ptvå sköna hlad i adelns historia: 1682 och 17897. Detta yttrande öppnar ett fält för betraktelser, som det åtminstone i detta ögonblick ej är tid att genomvandra. I största korthet vill jag blott erinra om, att år 1682 var d:t med den yngre och lägre adelns bistånd, som Carl XI tog enväldet; de ofrälse stånden voro väl behjelplige, men skulle ensamme föga ha uträttat och vunno nåstan ingen andel i bytet. De tre stackars stånden höllo tillsammans, så länge det gällde att värja sig mot adeln, men så snart) de tyckte den foran icke längre vara öfverhängande, började de tänka hvartdera på sitt intresse och att af envåldsherrskaren het, en förtröstan, hvilka lika mycket locka tigga sig privilegier. Det skådespel vår riksdagshistoria bjuder på är både löjligt, sorgligt och vidrigt, och så lär det väl i större eller mindre grad förbli, så länge ståndsväsendet, öppet elley förklädt, skall fortfara, ben utflykt grefve Sparre gör till franska revolutionens tider är för honom föga lycklig. Hvarken historiska data eller historiska fakta synas stå för honom i det klara ljus, som de borde göra, innan man inlåter sig på funderingar öfver denna tid, kanske i hela verldshistorien den svåraste att rätt bedöma. Måhända kan det nägongång bli tillfälle att belysa en och annan af här framkommande satser och antydningar, såsom t. ex. den tacksamhet, nvaraf emigranterna skola gjort sig förtjenta m. m. För denna gång må det vara nog, då hr grefven talar om ?den minnesvärda natten efter den 10 Augusti, att eriora, att nämnda natt (1792), då folkmassan stormade Tuilerierna, betecknar i franska revaoluttionens historia massans uppresning mot mecdelklassen och den konstitutionella tronem samt FR RES