Aftonbladet – 23 november 1865, sida 3

brer HR VV I BOR S ML Jockså följden må ratt Btrannloga att ellentliggora ett slags detaljeradt referat af förhandlingarne på adelsmö et i fredags, då detta möte borde betraktas såsom enskildt, och den frågan må parterna afgöra sig emellan. Hvad som aldrig lärer kunna förnekas är, att det var icke blott ogrannlaga, utan fullkomligt taktlöst. -— Allehanda må finna detta påstående hur ?gement? som helst — att offentliggöra ett så beskaffadt referat, som Dag.iet Allehandas, der saknaden vare sig af god vilja eller förmåga stt opartiskt uppfatta genast springer i ögonen så uppenbart, att det förefaller fast otroligt att en tidningsredaktion icke skulle ega så pass mycket förstånd som behöfves för att inse detta. Man kan härvid omöjligen låta bli att tänka på Oberons ord till Puck i ?En midsommarnattsdröm: ?Det der är slarf; du alltid misstag gör, Så framt skälmstycket ej med flit var tillstäldt. För mia del är jag dock villig att fritaga bladet från afsigtlighetens verksynd och att skrifva det skedda på oförståndets konto; denna mildare tydning vinner också .Jstöd af bladets allmänneliga karakter, som mera går ut på humbug än på försök att gagna och upplysa, mera på fjeskande ifver än på samvetsgrann utredning, hvaraf agen gång blir, att när man efterät får läs fåvdig och väl utarbetad framställning af vigtiga förhandlingar, så har man ändock s att fasthålla en klar bild deraf, tf intryck man redan moitagit genom läsningen at ett i följd af brädskan haisigt och virrigt referat. Härtill kommer vi hjertans menlöst äflande att vara opartisk? — opartisck mellan godt och ondt — hvilket är ett alldeles nytt fenomen på det politiska området ho3 oss, hvars förträfflighet nous autres snådoises förmodligen ännu ej förstå att till dess fulla värde uppskatta. Men dermed vare nu huru söm helst — någon ogrannlagenhet lär väl i ingen händelse kunna anses vara begången genom Jatt upptaga satserna till skärskädande, sedan de nu en gång, lät också vara genom en indiskretion, kommit inför oftentlighetens forum, och jag tillåter mig derföre fortsätta de i ett föregående nummer påbörjade betraktelserna. Aftonbladets redaktion har redan och med skäl anmärkt det sväfvande, fragmentariska och motsägande i de på Phcenix-mötet framställda anmärkningarne mot de: hvilaude förslaget, och dessa deras egenskaper försvåra i icke ringa grad en geuomförd motkritik. Uppgiften vore vida lättare, om det blott gälide att uppsamla och framhålla det myckna hardt nära pekoralartade i dessa anmärkningar. Hr v. Kremers förmenande t. ex., att Sverge är så trött vid att vara lyckligt, att det nu vill (genom representationsförslagets antagande) skaffa sig litet olyekor för ombytes skull, te väl räknas n till den sistnämnda kategorien, för att ej behöfva anses som ett oädelt hån. Likaså frih. v. Schwerins ti anagilvande, att Pjör få år sedan? ansågs nllt träffligt så som det var, men på en gång uppstod ett rop, att fäserneslandets lycka måste baseras på andra grunder?. (Tandsh. Nordenlelt upplyste dock den ädle friherren, att representationsförändring nu varit lösen i 56 är.) Samme friherre dömer trädet efter dess frukt7: man har ej förr än nu hört farhågor uttalas för fäderneslandets framtid, och när det hv deraf om det får träda i verksamhet? ! Grefve Mörner frambesvor vålnaden auf Helsingborgs professorer? för att skrämma 0ss n förslagets antagande, och anmärkte även, att omedelbara valicke öfverensstämma med svenska folkets vanor. Detfa är verkligen sannt; men för 10 år sedan öfverensstämde det icke heller med svenska Jolkets vanor att bygga jernvägar och monitorer. Grefve . H. Hamilton var öfvertygad, att om han och hans vänner hade velat sumla röster, så skulle de nog uppnått fullt samma resultat, som nu vunnits för förslaget. Påminner icke detta nog mycket om den hederliga boudgutuman, som, då hon såg sin förstfödde i beväringsuniformens fulla glens, utbrast: Gud nåde ryssen, om våran Anders går ut i krig!? Hr grefven liknar de allmänna valen vid en politisk krinolin, i det de omfatta mycket med ett litet innehåll?. Jag vill icke fästa mig vid det besynnerliga i liknelsen såsom sådan; men förvånande är, att hr grefven, som är känd såsom en human och artig man, velat använda en bild, som omfattar? eå mycken oartighet mot det täcka könet. Hr grefven underkastar sig emellertid, fastän motsträfvigt, de allmänna valen såsom ett oemoståndligt ?mod?, och detta är utan tvifvel ganska klokt: vi ha ju dessutom förut, utan synnerligen farliga påföljder, infört så många andra moder fulltärdiga utifrån, t. ex. grefveoch friherrevärdigheterna, biskopsembetena m. m. Men jag afbryter listan på detta slags expektoralioner, som synas ha tillkommit för att dölja bristen på verkliga skäl, och som mest utgått från sådana, hvilka icke vilja ta skäl. Stat pro ratione voluntas. I förra uppsatsen visades bland annat, huru föga man kan bygga på de obestämda öftena om framläggandet af ett nytt, anagligt representationsförslag, i händelse det au hvilande skulle falla. Behöfves något ytterligare skäl till de redan anförda, så må let vara tillräckligt att hänvisa till det sätt, varpå det hvilande förslagets motståndare, om vid riksdagens början afgjordt hade öf vertaget bäde i adeln och prest-ständet, för in del tillsatte riksdagens konstitutionsutkolt. Finnes det väl, jag vill alls icke äga några garantier, — ty det vore rent af mn löjlighet — men någon den aflägsnaste imlighet för, ait ett sälunda sammansatt itskott skulle kunna utarbeta ett tidsenligt epresentationsförslag, och finnes det en kymt af sannolikhet för att något förslag — hvilket som belst — skulle af de ?obotärdige? entsgas, så snart de väl kommit ur ;gonblickets trängmäl? Bland de satser, som på Phoenixmötet ramställdes a! repiesentationstförslagets mottå e, upplogos, så vidt jag kan finna, illesammans till bemötande i min förra epitel, med undantag at de uttalade farhågorna nde förslaget burit sådan frukt, hvad kan man icke då vänta hvad man blitvit van att benämna ett li Vv mr fi ti st fi