Aftonbladet – 23 november 1865, sida 2

et af förra århundradet. Den fria pressen konrollerar både regering och riksförsamling, hämnar missbruk så af embetsmän, som enskilte och ir den lagbundna frihetens bästa värn; då deremot en styrande press, just genom sitt oinskränkta och oansvariga välde, lätt nog frestas att missbruka sim makt, blifver förtryckande för vissa samhällsklasser och oftast förer samhället till revolution och upplösning.? Vi bry oss ej om att analysera den sjelfmotsägelse författaren i dessa få ord begår — den oinskränkt herrskande pressen skulle ju alltså göra revolution mot sig sjelf, ty det ör ju pressen, som gör alla revolutiener — vi fästa oss blott vid hans allmänna grunder till ett bättre förslag. De innefattas i följande ord: Man klandrar egentligen af det nuvarande representationssättet, förutom arbetsordningen, som naturligtvis kommer att med detsamma försvinna, adelns sjelfskrifvenhet och presternas alltför stora andel i representationen. Sjelfskrifvenheten synes väl vara ett oting, men var måhända nödvändig i fordna tider, och har i tillämpningen n visat sig hafva sina stora fördelar. Den är likväl utdömd af tidsandan och måste bort. Hvad presterna angår, torde man med skäl kunna säga, att de ej böra hafva större rätt att vara representerade än öfrige statens embetsmän, och det skulle på intet sätt vara någon orättv att sammanföra dem med dessa sednare. Ki val hafva aldrig kunnat tillvinna sig några sympatier inom vårt land och kunna således, till all lycka, ej komma i fråga. Det återstår således ej annat än allmänna val. men dessa kunna ju välja inom vissa klasser eller kategorier, så blefve man betryggad mot vådan af en alltför ensidig representation. Det skulle måhända derför vara lämpligt att, s.dan man tillerkänt första kammarens represensanter samma aflöning, som andra kammarens, på det att ej mången gång en stor förmåga af näringsomsorger hindras från att antaga detta höga förtroende, landstingen till representanter för länen utsågo: en fjerdedel bland borgerskapet eller städernas invånare; en fjerdedel bland prester, i tjenst ande eller afskedade militäre och civile embetsmän, en fjerdedel bland bönder och ofrälse ståndspersoner samt en fjerdedel inom ridderskapet och adeln. Man skulle då väl ega rättighet, men ej nödgas att söka rejresentanter utom provinsen, och jag är fullt och fast ötvertygad om att första kammarens sjelfständighet skulle vinna härpå. Till andra kammaren deremot kunde ju inom städerna väljas enligt förslaget, men på landet skulle de föreslagna vaulkretsarne förstoras så, att hvarje sådan kom att välja trenne representa ter, deraf en bland bönder och ofrälse stånd: personer, en bland prester och öfriga embetsmän samt en bland ridderskapet och adeln. Detta kunde ske derigenom att tre härader, som hvardera egde välja en representant, samraanslogos till en valkrets, samt att de härader, som egde välja två representanter, förenades med ett härad, som väljer blott en, hvarigenom antalet representanter ej blefve förändradt. Skulle inom någon valkrets cj finnas minst tvenne valbara riddersoch adelsmän, egde valmännen att i dess ställe utse en ofrälse ståndsperson. På detta sätt skulle man lättast betrygga sig mot demokratiens vådor, och man yore åtminstone säker att personer, af hvilka man hade rätt att vänta kunskaper och erfarenhet, äfven finge en plats inom rep tionen, hvilket visserligen möjligen kan inträffa äfven efter det nu hvilande törslaget, men hvarför man ej eger den ringaste borgen. Författaren bibehåller alltså landstingen så-om valkorporationer, men vill binda deras valrätt inom fyra stånd, bland hvilka ridderskapet och adeln skulle utgöra ett. Vi erkänna att denna del af förslaget är ulförbar, då valen ej äro bundna inom länet, ehurn vi ej erkänna ridderskapet och adelns befogenhet att, under nägra vi kor, ega företrädesrätt till valbarhet framför ardra personer, som äro dem jemnlike eller öfverlägsne i bildning, karakter och förmögenhet. Deremot leder författarens förslag till andra kammarens sammansättning till de största orimligheter. Här skulle valkretsarne bildas af trenne härader, då hvarje valkrets skulle utse en ofrälse jordegare, en prest eller annan embetsman samt en adelsman, såvida der finnas minst två adelemän. Lemnvande andia snmärkningar äsido, erinra vi blott, att om der funnes tvenne adelsmän, men dessa bestode af t. ex. tvenne okunnige torpare, at hvilka den ene mäste väljas, med uteslutande af andra framsiående män, så läge väl häri åtminstone ingen trygghet mot demokratiens vådor?. Men ännu mera — här äro mänga trakter, hvari ej linnes någon adelsman. Ingenting hindrar ett par s. k. adelsmän af den qvalitet som förre utgifvaren af Fäderneslandet, att med någon likasinnad kamrat skattskrifva sig i denna trakt. En af dem måste väljas. Och detta är — märk väl — ingen förutsättaing af det orimliga slag; som förf. uppställt i fråga om det kungliga förslaget, då han påstår att landstingens val skulle bestämmas af tidningspressen 0. 8. v., ett argument, som vi förr afhandlat, utan något som alldeles otvifvelaktigt skulle intråtla, derest förf:a förslag antoges. Det är, såsom sagdt, ingen konst att framkasta lösliga allmänna grunder; men det är svårare att utföra dem i deras praktiska detaljer. Det hvilande repres:ntationsförslagew stora företräde ligger just deri, att alla deta!jer äro så utmärkt väl genomtänkia på samma gång deras ändamålsenlighet i alla konseqvenser vittnar om riktigheten af de principer, hvarpå de äro byggda. Stanzer för dagen. I. Som vandrarn, när han börjar nedåt stiga för Alpernas terrasser söderut, ser glad framför sig det vidunderliga, det tjusande Hesperiens land till slut, med majsfält, dignande af gyllne gröda, med viunberg, som i soln stå purpurröda,