Aftonbladet – 22 november 1865, sida 3

egentligen tyckes hafva gått ut på en stric om anslagen till den ena eller andra sta tionen, utan att hvarken stora eller lills flottan lyckats vinna sympatier hos natio nen. Det enda sättet att förekomma stri dens fortsättande till flottans skada, lär väl vara det föreslagna, att gifva hvarje del af vapnet sin särskilda personal och att rikets ständer dela anslaget dem emellan. Denna delning medför dessutom den oskattbara fördel, att hvar och en af befäl och trupper får sysselsätta sig uteslutande med den del af vapnet, han i krig skall tillhöra. Det är högst besynnerligt, att då ingen finner ringaste oriktighet uti eller olägenhet utaf att landtförsvaret är deladt i trenne vapen: artilleri, kavalleri och infanteri, man skall förespå en olycka deraf att sjöförsvaret delas i två, helst då man vet, att det tillförene varit deladt och då bättre motsvarade sitt ändamål. Lika klart som det är, att landtförsvaret ej skulle vinna på, att hvarje man på en gång skulle vara artillerist, kavallerist och infanterist, lika klart är det ock, att det ej kan vara någon förmån för flottan, om samma personer skola användas till så olika yrken, som fö randet af segelfartyg öfver oceanen och striden med skärgårdsfartyg här hemma. Då man ej ken framföra några verkliga skäl emot delningen, så har man gått på sidan om saken och manat fram ett klingande ord, hvilket man trott skulle med sin förunderliga magiska kraft liksom trolla bort hela frågan om delningen. Detta ord år: sjömanskap. Delningens motståndare påstå, att för att föra ett skärgårdsfartyg i krig fordras sjömanskap, och detta är sannt; men de säga vidare att sådant sjömanskap ej kan lörvärfvas, utan segling på endra fartyg och å andra farvatten, än de som under kriget skola befaras, och detta är, enligt mitt förmenande, icke sannt. Likasåväl skulle man kunna påstå, att ingen färdighet kan vinnas att skjuta med bössa, utan att man äfven lärt sig att skjuta med kanoner, att ingen kan bygga en båt, om han icke också kan bygga ett linieskepp 0. 8. Vv. Jag framställer ett enkelt exempel för att belysa frågan. Om man t. ex. sknlle tillsätta en befälhafvare för ett ångfartyg att gå mellan Stockholm och Malmö, och dertill anmäler sig en person, som under flera års tid med utmärkt okickfhet fört ångfartyg mellan dessa ställen, s88ntager man väl helle denne, än att taga nägon som under lika lång tid med utmärkt skicklighet fört seglande fartyg på Osteller Westindien. Det är just en sådan princip, att man skall inhemta det slags sjömanskap man behöfver, som genomgår öministerns förslag. Hvar och en, som vill fördomsfritt betrakta saken, måste inse att om de sjömän, som i striden skola nyttja skärgårdsmonitorerna, på det sätt inöfvas, att de under freden oupphörligt exercera med dessa fartyg, och detta under alla de särskilda omständigheter. som i kriget kuhna inträffa, såsom mer och mindre härdt väler, olika årstider, mörker och tjocka 0. 8. , under det de ständigt befara alla de Järdar, sund och sjöar, der det kan komma i fråga att under krig gå fram, så stall lenna personal, då stridens timme slår, ovilkorligen hafva mera både lokalkänneiom, vana vid fartyget och sjömanskap af let för ändamålet rätta slaget, än om man i stället låtit dem öfva sig att refva och beslå segel på vestindiefarare och förvärfva iet slags sjömanskap, som på sådana faryg är nyttigt. Alltså är nyttan af delninsen påtaglig, men skadan deraf kan jag ör min del ej upptäcka.