Aftonbladet – 21 november 1865, sida 3

3a konungen och på samma gång i närvaranc ögoublick mera liberale än nationen, me öblott för att söka vinna en stödjepunkt vi Je ledra sönderbrytningsförsök, Taktiken är: kgammalt känd och bepröfvad; enda skilnt il den är, att nationen numera ej är fullt s lättrogen som förr. Hon vill icke låta a ilspisa sig med obestämda ord och löfter hon yrkar med hr Treffenberg, att om ma icke gillar det hvilande förslaget, nationen älsklingsförslag, så må man framlägga e annat och bättre, men nu, just nu, på de r, att en annan fana må finnas att samla si omkring medan tid är. Huru skall ma s kunna tro på allvaret i deras reformvänlig het, när de i ena stunden förklara si -j kunna gilla det kungliga förslaget, eme dan det lägger makten i den minst mogn: samhällsklassens händer, och i nästa ögon blick förklara sig vilja, för de der stackar Suteslutnes skull, utsträcka valrätten vid: längre än som skett i det kungl. förslaget således lägga makten i ännu mindre mognes händer? Huru många tror mar väl bland det hvilande förslagets vänne; finnas, som fullt gilla hvarje detalj dera Joch icke skulle önska åtskilliga psragrafe Jannorlunda? Och likväl ha de tusen sinom tusen, som verkligen önska en reform, för. enat sig om förslaget, emedan de begripa, att om hvar och en ville envist vidhålla (sin öfvertygelse i alla punkter och vägra alla förslag, vid hvilka han kunde ha något Jatt anmärka, så skulle intet förslag bli antaget. Reformvännerna gilla principen, och äro öfvertygade att det föreslagna är tusen gånger bättre än det nu varande, och derföre anse de för sin pligt att afstå från en opposition, som endast skulle arbeta principens fiender i händerna. Må alla konservative göra på samma sätt: uppoffra några detaljer hvar och förena sig om ett förslag, och försäkra reformvännerna att detta med visshet skall kunna på räkna de konservatives bifall, om det nu hvilande faller! Tills detta sker, äro vi berättigade att tro hvad vi behaga om de der försäkringarne, att man är högst liberal och vill en representationsförändring. Ingenting förbinder oss att tro på dessa bedy randen i allmänhet. Vestigia terrent. Om de konservative på riddarhuset skulle lyckas kullvotera det kungliga förslaget, så kommer det sedan otvitvelaktigt att gå nu, som det gått förr: hvar och en kommer fram med sitt särskilda reformförslag, och anta ges icke det, så tvår han sina händer och säger: ja, ni såg ju att jag ville reformera! och dermed anse de sig ha inlöst sådana obestämda löften, som dem de i fredags afgåfvo på Phcenix. Att hundra, att tio, att två förslag hafva alldeles samma effekt som intet, det begripa de mycket väl, men de ha i alla fall räddat skenet. Nej, alla försäkringar om reformvänlighet äro vi berättigade att förklara för spegelfäkteri och skrymteri, så länge man icke visar oss ett förslag, som är antagligt och har någon garanti att verkligen bli antaget. Det hjertnupna talet om de uteslutne är isynnerhet den skenliberala käpphäst, hvarmed de konservative förmodligen ätven nu tro sig skola fånga välvilja. Detta har också länge lyckats dem, innan begre; pen hos den stora mängden hade blifvit så utvecklade och renade, som de nu äro. Nu begriper litet hvar, att den omständigheten, att en hop personer bli uteslutna från val till representationen, är af oändligt ringa vigt i jemförelse med den frågan, huruvida valmånnen och de valbare äro så beskaffade, att en god representation kan åstadkommas. Isynnerhet är disqualifikationen i fråga om väljande af en ganska underordnad betydelse, sävida blott antalet afses; men vigtig blir den, i fall de berättigade dels äro inskränkta till val inom någon viss sorts personer, dels sjelfva af ett eget intresse drifvas att uppsöka endast sådana, som de anse synnerligen fallna för att försvara detta intresse i första rummet. Inskränkningen ill en viss klass valbara är förderflig, minire för det att hon är en orättvisa mot åtkilliga personer, hvilka må känna hos sig, alleise till representantkallet, än emedan ; on är en orättvisa mot samhället, som går i niste om sina dugligaste lagstiftare, i fall ; le skulle råka finnas just ibland desse i uteslutneX, och måste nöja sig med min1 Ire dugliga, i fall endast sådana skulle finc as bland de qvalificerade. Det är på t lenna grund som det förefaller litet bakI 1 t L h 3 vr skJ ändt att, äfven under förutsättning afuppiktig mening, tala om de uteslutnas billiga nspråk på valrätt och valbarhet, och att ala om det i första rummet. Detta tal för tsätter det begrepp, att man väljer och äljes blott derföre, att man har egen rätt ch anser sig behöfva försvara denna emot endtliga rättigheter och anspråk. Nej, det r samhället, kom har rätt att använda sina ta medlemmars upplysning och duglighet ll sitt ordnande, och det är inskränkninen i denna samhällets tätt som i första rum . ret måste undanrödjas. I De konservativa adelsmännen kunna icke egripa hvarföre det skall vara så nödvänigt att just nu sätta yxan till roten på är gamla ek?. Ja, det kommer uppenbargen deraf, att de icke vårdat sig om att Slja med hvad som blifvit sagdt i ämnet ; Vä då ett par, tre skäl ånyo upprepas. Det r nödvändigt, derföre att vi just nu ha ett ;rslag hvilande, som innefattar de bästa iIkor för att samla omkring sig alla uppkliga rteformvänner, derföre att vi nu kunna oMördt ngn genomföra reformen, hvarför iged Säkerhet finnes en annan gång, och det närvarande oeftervarar, desto mera de7 det på nationen. En vigt, icke blott såt kunna fatta beviog, utan ock såod för nationens f och bildnios Ä n lagstiftnings