Aftonbladet – 21 november 1865, sida 3

Förpostskärmytslingar Det är ganska besynnerligt, att den stoc! konservativa delen af adeln icke nöjer s med att trofast lägga sina voteringssedlar Jurnan, när representationsförslaget en gån kommer under omröstning, utan förut fran Iträder för att söka gifva skäl för sin opp Isition deremot, ehuru dessa uteslutande til höra de två klasserna: 1:0 ovigtiga anmärl bingar mot en eller anvan detalj i försle get, eller sädana som måste kunna göre emot hvarje förslag som framkommer, oc 2:0 argumenter mot sjelfva principen, sor blifvit hundratals gånger vederlagda, uta alt man det minsta låtsar derom. Icke mått man väl tro sig kunua med sådana ski värfva någon enda proselyt eller ens kunn dermed stärka sådana bland egna anhän gare, som möjligen anses deraf vara i be sof. Som sagdt, detta är besynnerligt, me förtjenar tacksamhet, så mycket mera -or det naturligtvis är fördelaktigt för motsida att derigenom blifva i tillfalle att för dej eller den hundrade gången vederlägga in kasten, hvilket, om det ock ej mycket båtar dock aldrig kan skada. Att detta skett a af h. exc. justitiestatsministern på Phcenix mötet i fredags, kan tagas för afgjordt ehuru de knapphändiga reterater, som vari synliga, blott lemna en ofullständig före siällning derom. Särskildt förefaller det on man så vill, utförligaste referatet, det Dagl. Allehanda, såsom ett snart sagd helgerån mot h. exe. justitiestatsministern: anförande, hvilket uppenbarligen icke ka ha varit sådant, som det der refereras. I denna ofullständighet ligger också den ends ursäkten för satsernas upptagande till för nyad granskning. Ara den som ära bör. Frih. Rud. Ceder. ström liknar reformvännerna vid läkare, som genast vilja amputera armar och ben, så smart patienten mår litet illa i dessa leda möter. Det var då verkligen väl att äfven från det hället ändtligen få höra ett erkännande, att ?somhället är sjukt?, om också ej lifsfarligt. För öfrigt vill jag ett ögonblick stanna i de poetiska bildernas rymd, dit friherren fört oss, och spörja honom hvad tycker hr friherren då om en pultron, som är för feg att låta amputera ett lillfinger, äfven med visshet att derigenom rädda hela kroppen från en eljest oundviklig kallbrand? Ingenting är lättare än att göra i poetisk politik. Samma talare finner det nödvändigt för en ärltlig konungamskt att ha en ärftlig adel vid sin sida — en förmån, som konungens förste minister på konungamaktens vägnar uttryckligen undanbad sig, emedan adeln ej kan guva konungamakten något stöd emot falkviljan och medan konungamakten ej bör dela sin makt. Jag skulle också vilja i förtroende meddela frih. Cederström ett par små upplysningar. som han eljest bort i tid inhemia för att slippa göra sig löjlig, och som hverje qvaran kunnat lemna honom, nemligen: att hvarje aldrig så litet civiliseradt folk insett nödvändigheten at att omgifva den ärftliga konungamakten med vissa kontroller och garantier, som hindra godtycket och hugskotjen att göra sig gallande; men hvarje ärftiig logstiftare kan icke omgifvas med dessa pand eller med personer, som inför folket vära ansvaret för hans tillgöranden. Är Mn inskränkt, lågtänkt, högfärdig, lättsin feg, egennyttig — något af detta eller utsammans — så få dessa egenskaper fritt bara sig i hans lagstiftningsåtgärder, längt vill väl icke friherren gå, som att de uppräknade egenskaperna as hos en adelsman? Detta a upplysning jag ville lemna, saken hyarför den ärftliga lagrlestädes blifvit utdömd, andliga konungamakten finnes var och kan. c ven konstitutionella sarantier, utan fara VING I referatet ar hr Hy varmed diskussione: , örgäfves letat efter enkolen, å framt ej denna skall ligga i löd örbönen för de, genom det hvilande sets censusbestämmelser, stackars lutna? — en förbön, som sedan ytterligar I arierades af grefvarne Mörner och Henning I Iamilton. Vi äro fasligt liberala, förklarae alla dessa herrar, ja vi vilja gerna ut-! träcka valrätten till andra ka.maren vida ingre än h. exe. justitiestatsministern, bara i slippa det här ohyggliga förslaget! För ruds skull gif oss ännu tet anständ! Är et icke som man tyckte sig höra den rike annen tigga Lazarus om en droppe vatten? a, I gode herrar, I ären mera konungske än anförande, har jag i e