Aftonbladet – 20 november 1865, sida 2

JUUCBVIS pECSICU, Uldl tVvILVEt BRaUG BaRCH med ännu mera klar och oförvillad blick än hittills och dermed kunna inse, att det hvilande förslaget, huru många anmärkningar deremot än må kunna göras — liksom otaliga anmärkningar både kunna och skola göras mot alla sådana förslag ända till tidens slut — äro längt öfvervägande godt och troligtvis det bästa på vårt folks nuvarande utvecklingsstadium. Med denna ödmjukhet skolen I ock säkert finna anledning att tillämpa på eder sjelfva och edert blifvande votum Frälsarens ord: fördömer icke, så varden I icke fördömda. I stället att äfven i verldsligt afseende utan giltiga skäl tillvälla eder företrädesrätten till sanningens besittning, speglen eder hellre, I vise och skriftärda, uti edra föregångare bland judafolket. Att träda i de fotspåren synes just icke vara skäl; ty de borde vara tillräckligt afskräckande. De trodde ock, att det judiska samhället kunde ega bestånd endast med den dåvarande siatskyrkans? petrificerade former och politiska makt, samt korsfästade härlighetens Herre7, emedan han ville bygga gudsriket och dermed i sinom tid äfven det jordiska eamhället på samfäld? rätt och inre hkställighet. Men hvad blef väl följden af deras inbillade vishet? Vi veta det alla. Gud bevare eder från att på dylikt sätt draga ofärd öfver det fädernesland, som jag är säker I älsken lika varmt, 2om vi andra. Sen på Paulus. Huru fogade icke han sig uti yttre, för hans eget heliga lefnads mål, ovigtiga eller likgiltiga omständigheter och förhällanden efter folkets insigter och fördomar, äfven då han sjelf. klart insåg och ogillade dem. Och hvarföre? Endast för att så mycket lättare vinna desto flera för Guds rike. Liksom Kristus sade: låt de döda begrafva sina döda, så tänkte ock Paulus: må de verldsliga sköta det verldsliga; ty han var på en gång nog ödmjuk och vis att icke vilja lägga sitt apostoliska anseende — annat än stundom säsom ett vänligt råd — i den vågskålen. Gören I ock sammaledes. Men tycken I eder ej med godt samvete eller full öfvertygelse kuona nedlägga en bifallande röst i omröstningsurnan, 0, så afhållen eder dä åtminstone från att afgifva en motsatt! Då skall välsignelse, kärlek och ära följa eder åt, och folkets hjertan skola öppna sig och bära hundradefaldt frukt af ordets säde, I utsån. En skön blomstringstid för svenska k,rkan skall då åter säkerligen uppstå, och hon skall ej mera, om 1 med själ och hjerta egnen eder åt edert egentliga kall, nödgas ötverflytta sitt lif i de sjukliga utväxterna af fördomsfullt läseri? och uppblåst separatism. Ty vår svenska statskyrka är utan tvifvel mäktig af en stor och för Guds rike välsignelsebringande utveckling, derest icke dess närmaste mäålsmän, af otidig halsstarrighet, förblindadt högmod och kötteligt sinne, för henne nu omintetgöra de förmåner, som äro grundade i folkets aktning, kärlek och förtroende. O, gören det ej! Jag besvär eder — jag är lullkomligt viss derom — i pluraliteteas af svenska presterskapet namn. Förbittren icke, utan förbättren hellre vår ställning! Vi kunna i allmävhet icke berömma oss af att vara sådana der starka andar, som i den stolta känslan af eget värde och sjelfberöm finna en tillräcklig motvigt mot folkets hat och förakt. Nej, vi behölfva folkets både aktning och kärlek, om vi skola känna oss lyckliga och med välsignelse verka i vårt kall. O! beröfven oss icke dem; ty vi göra eder derför ansvariga inför Gud. Nej, fallen hellre — fallen såsom stånd — fallen i Guds och folkets armar, och minnet af eder ädla sjelfförsakelse, eder storsinnade tro på Guds och sanningens makt skall stråla i oförgänglig glans och lefva intill sednaste åldrar. Men viljen I i stället, med förgätenhet af den gudomliga vishetens och den menskliga klokhetens kraf, genom galenskapen af ett härdnackadt motstånd mot den nu verkligt eniga folkviljan, uppsåtligen väcka till hf det med alla sina fel dock ädla svenska folkets onda passioner, då — ve eder och oss, ve det svenska Zion, ve de ljusa förhoppningarne om en skön uppblomstring af ett friskt, andligt och sedligt lif! Visserligen ekall Guds sak omsider segra och änyo med kraft bryta sig väg; men kommer deremellan en skymning arten längre eller kortare medeltidsnatt, af ett hemskt och dystert mörker, af en blycksalig oreda och förvirring, så är skulden eder, och I drabbens med rätta af förbannelsen. Dock, nej, I skolen icke vilja bringa am och vanära öfver eder och oss, icke olycka och förvirring öfver folket, icke söndring inom värt eget ständ (jf. Math. 12: 25; Me, 3: 24, 25); ty visst är, att, derest det hvilande representationstiörslaget nu förkastas af det vid riksdagen närvarande ståndet, skall mot dem, som anses dertill hafva medverkat, och mot de utom riksdagen ståde, hvilka befinnas sådant gilla och godsänna, hos de öfriga uppstå ett sådant nisstroende och ovilja, att de med dem skola vilja hafva så liten gemenskap som möjligt, ja, att många af dem, öfverväldisade ut blygsel att tillhöra en klass af så oefterrättliga menniskor, skola, oaktadt deras grundane och med åren stadgade tillvifvenhet för statekyrkan, med nöje sluta sis till de agitationer, som skola uppstå, för att helt och hållet skilja kyrka och stat från hvarandra. Att ingå i någon egentlig vederläggning if de skäl i och för sig, hvilka jag hört och ett framkastade såsom en giltig och tills äcklig grund för representatiousförslagets örkastande, har jag ansett så mycket mera fverflödigt, som dessa redan äro så mångaldigt och grundligt vederlagda, eller der le möjligen icke det kunna fullt anses, åtninstone så till fullo motvägda, att det enlast kan anses såsom en besynnerlig förlindelse (hvilken visserligen kan drabba fven de upplystaste och bästa mennikor) eller som en brist på sund och sann änsla, eller såsom en yttring af galenskap Mer ett lågt och förvändt sinne, att icke ilja ge vika för den mening, som nu så könt och kraftigt förenar konung och folk, ch för det öppna, goda? ögat visar sig