Aftonbladet – 20 november 1865, sida 2

Ett däldernas eko af rösten från kyrkan. (Se Aftonbladet n:r 264 den 13 Nov.) En tanke, som jag föreställer mig ofta föresväfvat, ja, kanske haft ett bestämmande inflytande på mången aktad och skarpsinnig man bland dem, som inom det vördiga presteståndet äro sinnade att rösta emot det hvilande representationsförslaget, är denna: skall väl jag, såsom prest, läta mitt votum bestämmas, icke af sakens egna af mig klart fattade grunder, utan endast eller åtminstone företrädesvis af utanför densamma liggande omständigheter och förhållanden? Skall jag låta min insigt om det rätta ligga nere för allmänhetens hot eller af fruktan att blottställa mig sjelf och mina embetsbröder för oförsorligt hat och fiendskap? Skall jag gifva vika ens för den hemska syn, med hvilken man söker skrämma mig, att, derest representationsförslaget nu af presteständet förkastas, den svenska statskyrkan skall skakas i sina grundvalar, ja utan tvifvel snart nog störta öfver ända? — Nej! och åter: nej! ty, just såsom prest — sanningens härold på jorden — mäste jag, ut.n att på minsta vis låta leda mig af några sidoiuflytelser eller sidoblickar på egen fördel, trefnad och ära, oförskräckt oryggligt stå fast vid sanningen, äfven på det politiska området. Må andra böja sig för det vilda skriet, som upphäfves af en rå och tanklös pöbel, af skräflande rabulister och otrogna rationalister, som icke kunna lida någon högre vare sig gudomlig eller mensklig makt och myudighet, men i stället vilja störta samhället i ett ändlöst kaos af religiös och politisk anarki; jag kan det icke. Må jag blifva hatad, föraktad, förföljd, jag behåller dock det ädla och stolta medvetandet af en sanningens martyr; och — Gud skall föra sin såk — kyrkans sak — desto härligare igenom, ju mera trogen jag blifver den insedda sannin sen, så väl den politiska och sociala, som den uppenbarade gudomliga. — Visst är du mig kär, du svenska statskyrka med dina fredliga värf, ditt stilla lugn och din offeutliga makt. Men må du ock falla, om så är din lott! Du faller då på ett sätt, som är dig och ?ståndet? värdigt. — Dock du skall icke falla — åtminstone ej så brådt; ty längt hastigare ginge ditt fall, om, genom presteståndets nu visade svaghet, samhällsmakten fölle i händerna på den af tidningsskrifvarne bearbetade och beherrskade hopen. Så ungefärligen föreställer jag mig de tankar, som med olika variatiomer — än kortare och bestämdare, än längre och mera uttänjda — hvälfva sig i de högvördiges hufvuden och vilja blifva yttersta bestäm ningsgrunden för ett, som de inbilla sig, ädelt och manbaftigt beslut. Ett flyktigt skärskådande är nog för att visa att de sakna både inre halt och säker grund. Månne — kan nemligen med skäl frågas — just deras åsigt, hvilka anse sig böra förkasta det föreliggande representationsförslaget, måste, om den ock är fullt utvecklad och klar, ovilkorligen vara grundad i sakens egen natur, ensam vara den rätta, och i sin helhet hvila på sanningen? — Prö:ve man sig först sjelf n: ga och ransake, om icke den skenbart välgrundade öfvertygelsen