Manne revotulton? — Vissernigen ICKE, I detta ords vanliga bemärkelse. De konserlvativa skola för ingen del göra räkning på sådana oroande händelser, som man någon gång sett hindra genomförandet af samhällsreformer, derigenom att ordningens vänner af alla opinionsskittningar måst sluta sig tillsammans emot ett våldsamt rörelseparti. Svenska folket är alltför länge vant vid politisk frihet och i närvarande fall alltför säkert på sin sak — afgörandet må ock dröja, om det vore ännu etteller annat år — för att ens tänka på eller behöfva taga sin tillflykt till våldsamma utvägar. Det högsta reformens fiender möjligen skulle kunna åstadkomma i denna syftning, vore gatukravaller af samma art med dem man förut några gånger bevittnat i Stockholm, och för hvilkas uppkomst man hufvudsakligen haft ordningsmaktens förvända åtgärder att tacka; och till och med detta torde nu icke vara så lätt att åstadkomma sedan pressen i tid börjat gifva akt och varna deremot. Det lugna, men bestämda allvar, hvarmed nationen nu betraktar sin lifsfråga, har så genomträngt alla sinnen, och ögonblicket kännes af alla så högtidligt och af så djup betydelse, att det verkligen torde blifva svårt att ens i de lägsta kretsar uppröra någonting som grumlar det rena och storartade i situationen. Eller väntar man kanske en ministerförändring, af hvilken de konservativa kunna hafva något att hoppas? — Såsom sakerna numera gestaltat sig, kan någonting sådant icke komma i fråga. Då ministeren har i denna stora angelägenhet ej blott de två folkvalda stånden och, i alla händelser, betydande minoriteter inom adeln och presteståndet, utan tillika hela den öfriga nationen för sig, så vore det ur konstitutionel synpunkt en ohjelplig absurditet, om densamma, på grund f ett afslag i de sistnämnda stånden, ansåge sig pligtig att resignera: — än mer, det vore under förhandenvarande förhållanden ett politiskt brott, som knappt skulle kunta stämplas såsom mindre än förräderi mat det allmänna. Saken har gått derhän, att ministeren måste genomdrifva sitt representationsförslag. Faller det en gång, så måste det åter framläggas — på lagtima riksdag, på urtima riksdag, detta i nog hastig tidsföljd — tills det omsider varder antaget. Någon annan väg gifves icke för ministåren, sävida den ej vill uppoffra eget anseende och landets väl. Eller hoppas man på detaljförändringar i det hvilande förslaget, som skola kunna tillfredsställa den ena eller andra önskningen? -— Åtven detta är i högsta grad osannolikt, ja i sjelfva verket omöjligt. Sedan det hvilande förslaget en gång blifvit det banr, vid hvilket konungen och hans rådgifvare samlat hela folket omkring sig, kan fråga icke blifva om att här eller der laga en flik, som under striden möjligen blifvit något rifven, utan blott om att gå framät till seger. Att ändra ett enda jota — om ock förändringen vore en verklig förbättring — skulle vara höjden af oklokhet. Sädant förslaget nu en gäng är, med sina förtjenster och brister, har nationen hyllat sig till detsamma; och man har ansett bristerna så obetydande, att de icke kunna medföra någon stor olägenhet, än mindre någon fara, under det förtjensterna äro sådana, att man kunnat deraf tillfredsställas. Med hvarje dag komma allt flera och flera att studera sig in i förslaget och att blifva fullt förtrogna dermed, så att detsamma — om oförändradt — mad all säkerhet kommer att med hvarje dag samla en mer och mer kompakt opinion omkring sig. Skulle nu, under sådana omständigheter, förändringar göras, så vore detta i sanning mycket olycksbringande; emedan det skulle i väsentlig mån bidraga till att förringa styrkan af denna dag för dag i kraft tillväxande opinion. Hvar och en, äfven om han förut efter bästa förmåga pröfvat, skulle få lof att pröfva ånyo, för att se, huruvida de gjorda förändringarne hafva något inflytande äfven på andra detaljer i förslaget, eller på det hela; och sålunda i stället för att hafva en redan färdig allmän och alltmer 1 styrka tillväxande opinion för förslaget, skulle man icke få annat än en opinion i görningen. Vi ära förvissade, att både regeringen och det liberala partiet vid riksdagen äro nog statskloka att inse detta, och att således de konservativa eller de tveksamma och ljumma icke heller från deona synpunkt kunna hafva något att hoppas af frågans un :anskjutande. Om sålunda det verkligen synes oundvikligt att det hvilande förslaget — just detta och intet annat — förr eller sednare (ett eller annat halft eller helt år kan ju föga betyda) måste antagas, hvad kan man vinna på att nu motsätta sig detsamma? Rimligtvis intet annat än att väcka och förvärfva sig det odium, som alltid blir en följd af en för långt drifven hårdnackenhet — ett odium som i sädant fall alltid kommer att träffa den oskyldige med den skyldige? Man behöfver icke vara siare, för att kunna förutse, att presterskapet skall i sådant fall få umgälla hvad presteståndet brutit, och att adeln, efter att hafva utgjort första riksståndet, alltför lätt skule kunna komma att förvandlas till en pariaklass, som både i det enskilda och offentliga lifvet får tungt känna bördan af rid. darhusets synder. Med sådana följder för ögonen, synes det vara skäl äfven för den mest konservativa i presteståndet och på riddarhuset att ännu en gång justera sina åsigter i afseende på de förnämsta uppoffringar? dessa stånd anses göra genom förslagets antagande. Vi skola med några ord vidröra frågan om dessa uppoffringar? och om den Shögsinnthet?, som de sägas skola förutsätta och fordra. Vi skola göra detta sine ira et studio — utan bitterhet, men utan smicker, såsom stundens allvar fordrar. Det är vigtigt att i detta ögonblick se hvarje sak, sådan hon verkligen är och icke annorlunda. Hvad då först presteståndet beträffar, så hafva vi visserligen i de officiella talen erinrats om det utomordentliga förtroende, som skall ega rum mellan prest och åhöWan MÄN Ä Ho, oo rr ER