Aftonbladet – 18 november 1865, sida 3

dedan var högst obetydlig. Att vistandet i )i fängelset på en man isynnerhet vid Lind1I bäcks framskridna ålder och som förut vafI rit van vid lifvets beqvämligheter icke blifd vit utan inflytande är naturligt, men hans I helsotiilstånd befanns dock vara så godt r! som det gerna kunde vara för en person i elhans rysvärda belägenhet, och någo! hinder för hans afförande till tinget förefanns så dlledes icke. Den stränga isolering, hvari -I han hållits såsom enda medlet att förmå honom att gå till doms med sitt eget samvete, syntes ännu icke ha förmått allvarligt böja hans förhärdade sinne eller framkalla någon djupare ruelse hos honom, men såvidt direktören C. R. Wiberg, hvilken för närvarande förestår fängelset under den åt ordinarie fängelsedirektören beviljade tjenstledighet, kunnat märka, hade denna stränga isolering likval redan bidragit att rubba Lindbäcks förut visade yttre iskalla lugn och likgiltiga slutenhet. Han hade för hr : Wiberg under sådana ögonblick på sista tiI den gjort erkännanden, som ådagalade, att han undergått en förändring. För attfortI farande hälla honom under samma nog? I granna tillsyn och icke lemna honom något 1 tillfälle till samtal, möjligen störande för I denna sinnesbeskaffenhet, hade hr Wiberg I beslutit att sjelf åtfölja Lindbäck till tinTlget, dit han dels med afseende härpå, dels i, i anseende till hans försvagade kroppsliga 1 3 d ) I I ) b befinnunde skulle få åka i vagn i hv Wibergs sällskap. Såsom bevis på ett af af Lindbäcks mest framstående karaktersdrag, en ytterlig snikenbet, samt huru djupt skurkaktigheten införlifvats i hela hans väsende, tillåter sig referenten omnämna hvad som berättades, nemligen att Lindbäck, hvilken fortfarande 6rager inkomsten af det embete, hvarifrån han af konsistorinm förklarats skild, skulle skrifvit till den eller dem som förvalta prestbostället i Silbozal samt meddelat föreskrifter, gående ut på att draga all möjlig fördel af bostället samt dermed vidtaga cn mängd arrangemanger, afseende att bereda en blitvande boställsinnehafvare förfäng. Alt dessa skrvifvelser ej afskickats är naturligt, men säfratit denna sägen icke helt och hället saknar all gruvd, ädagalägIger den å ena sidan huru löga Lindbäck förmått skilja sig vid tanken på det veridsliga goda, hvilket synes ha varit målet för alla hans strifvanden och hvaraf han i så rikt mått kunnat njuta, om han ej blifvit en brottsling, på samma gäng deraf tydligt framgår hur litet han ännu tänkt sig in i sin närvarande och blifvande verkliga velägenhet. Sedan referenten erhållit visshet om att Lindbäck skulle komma til! tinget, fortsatte han sin resa från Carlstad till Årjeng, belägei 10 mil från nämnda stad, nordvestut I derifrån, mot norska gränsen. På en gäst gifvaregård under vägen blef referenten i tillfälle läsa ett af Lindbäck utfärdadt, tryckt Cherdabrei4, hvaraf han vid något tillfälle under förlidet år lemnat gästgilvaren ett exemplar. Då detta dokument utgör ett vigtigt bidrag till mannens karakteristik, meddelas det härnedan. Deraf inhemtas hurusom Lindbäck, hvilken inom sin församling uppträdde såsom en stark ifrare mot superiet, äfven gaf sig mntseende af en verklig sedlighetsapostel. Han ansåg sin myndighet så suverän, att han trodde sig berättigad inblanda sig i alla sina församlingsboers husliga lif och förhållanden, ekonowiska omständigheter, ungdomens nöjen och förströelser m. m. I sådant syfte hade han tillsatt en Cordningsnämnd, bestående af en ordningsman för hvarje gård, hvilken enligt i nämnda herdabref intagna instruktioner skulle bli en spion och rapportör på alla gården tillhörande personers företag. 1 sammanhang härmed bör äfven nämnas, att bland dessa ordningsmän vidare af Lindbäck 9 ledamöter utsägos, hvilka bildade en ytterligare nämnd, förtroendenämnden kallad, i hvilken han sjelf var ordförande och som utan afseende på gällande författningar skulle ha hela beslutanderätten i försan:lingens angelägenheter sig anförtrodd. Sin egen maktftullkomlighet 1 första rummet och denna inqvisitionedomstols i den andra ville han sträcka ända derhän, att han förbjöd polismyniigheten att fullgöra sina åligganden, under förklaring att församlingen kunde sköta sig sjelf utan inblandning af alla auktoriteter. Ja, han ansåg sin suveränitet så stor, att han formligen lärer förklarat länsmannen afsait inom socknen. Vid förtroendenämndens, som bestod af församlingens äldste, öfverläggningar, egde yngre medlemmar visserligen värvara, men de fingo ej yttra sig eller deltaga i besluten, utan skulle, som Lindbäck sade, endast höra på och lära sig. Kort sagdt, hans planer tyckes ha gått ut på att göra sig till en fullkomlig despot en miniatur, som lika litet aktade medborgerlig som gudomlig lag. I dessa bemödanden, och förnåmligast i försöketatt hålla vederbörande pohstjenstemän på afsiånd, spåras den tydliga afsigten att kunna utföra de af honom befängna brotten så oantastad som möjligt. Irovärdiga personer berättade, att Lindbäck skulle yttrat, att han ville rensa sin församlivg från allt ogräs samt göra den till en trädgård4, Det följande referatet öfver ransakningen antyder buru han tänkt sig denna trädgårdsskötsel samt bidrager, sammanstäldt med herdabrefvet?, att belysa denne sorgligt ryktbar-vordne mans hela lif, som utgör ett psykologiskt fenomen, på samma gång det visar, att jeeuitismens innersta och förnämsta lärosats, att ändamålet helgar medlen4, varit normen för alla hans förehafvanden. Herdabrefvet semt de deri intagna instruktionerna för ordnivgsmärnen har följande lydelse: En Pastors Herdabref. Till Silbodals församling. Under loppet af 2 år har jag varit i tillfälle att se bedröfliga följder af bränvinsutskänkning. Hvar 6:te vecka lugnet stört, freden borta. Med grämelse har jag sett egra åhörare, blandade med utsockhes och främmande uslingar, i för