Förklaring. Med anledning af det stränga tadel insändaren jemte Kungliga teaterns direktion fått uppbära derföre att det dramatiska försöket Sten Sture den Yngre? benämnts Psorgespel?, anser hau sig böra i korthet afgifva följande förklaring. Låt vara att nämnda försök ej uppfyller den stränga estetikens fordringar på sorgespelet och isynnerhet på den hufvudart deraf, som benämnes karakters-tragedien (för hvilket det också aldrig utgilvit sig), nog står det ändå fast, att de tilldragelser, som deri skildras, bilda hvad historien kallar ett sorgespel — måhända det mest gripande våra häfder ha att uppvisa. Och det var af detta skäl, insändaren trodde sig berättigad att gifva arbetet den tadlade benämningen. Väl visste han, att det ej passade i de rådande estetiska åsigternas Prokrustes-säng, men likväl trodde han ej att det skulle bli så illa lemlästadt, som nu skett, ty han hoppades att något af den pietet mot våra historiska minnen, hvarför man förebrått insändaren, skulle kommit äfven recensenternas hjertan att klappa fortare, då ett bland de ädlaste af dessa minnen blifvit återupplifvadt och, tack vare hr Swartz ypperliga spel, värdigt återupplifvadt. afseende å sistberörda förebråelse får insändaren förklara, att hans ämne varit honom alltför kärt och heligt (sit venia verbo), och det genom historiens och olyekans dubbla helgd, för att ens tanken på en friare behandling deraf hos honom kunde få insteg. Hans mening har varit att, naturligtvis sans comparaison, i likhet med hvad August Blanche uti sin ?Engelbrekt och hans dalkarlar? med så mycken framgång verkställt, söka ur glömskans natt framkaila Sten Sture deu Yngres ädla bild, och — då det för nationen såväl som för den enskilde är helsosamt, att i medgångens lugna dagar pminnas om förflutpa olyckor och prötningar, att derjemte upprulla en tafla öfver den kanske mörkaste tidpuokten i Sverges historie — en tafla, som, med huru matta färger den än framställes, genom sjelfva sitt ämne måste bli gripande och dessutom för det innevarande tidsmomentet synnerligen lärorik, emedan den visar hvilka bittra frukter vuxit på ståndsväsendets träd, när detta egde sin fulla styrka. — Således bör arbetet bedömas hufvudsakligen ur fosterländsk och historisk synpunkt, och ej, såsom nu skett, ur ensidigt estetisk. Lbm.