Aftonbladet – 18 november 1865, sida 2

AUSSI VC VYINÖRUVITA OO CBE P5 ISpler sentantkaller bör visserligen ej räknas bland de främsta er:orderliga egenskaperna hos en representant, men man bör åtminstone neftergifligen kunna fordra, att han icke är alldeles ovillig, nödd och tvungen. Detligser någon sanning i ordspråket: ?En hund, som man måste drifva till skogs, tager icke många djur, äfven i tillämpning på det politiska lifvet. Talaren vore icke fri från ul farhåga, att man skulle kunna få hålla ett nytt och fjerde val inom denna krets, fall man nu gäfve sina röster åt den, som på inga vilkor ville bli vald. Vid denna iksdag vore det framförallt angeläget ett ha representanter, hvilka på ett klart och otveydigt sätt representerade den hos den stora majoriteten af valmän rådande åsigten, att representationsreformen nu definitivt är satt på dagordningen, och attallt annat, om så oehöfves, må åsidosättasiför denna stora saks senomförande, samt att under alla förhållanden de folkvalda representanterna måste orubbligt hälla fast vid det kungliga förslagei och icke låta genom några slags förespeglingar locka sig derifrån och låta inbilla sig att på någon annan väg en lösning af reformfrågan står att vinna. JAi den punkt man nu befinner sig, vore ett nägot större eller mindre mått af juridisk insigt och talang mindre vigtiga hos den folkvalde representanten, än bepröfvad redbarhet och orubblig trohet mot reformsaken. Talaren ville derför som kandidat föreslå handlanden Robert Vitzinger, som tvenne sånger förut varit representant i borgareståndet och dervid för sina egenskaper af rättrådighet, klart förstånd och konseqvent frisinthet hade tillvunnit sig sina ståndskamraters aktning och förtroende. Hr Billing trodde sig med bestämdhet veta, att, ehuru hr Dufva visserligen ej eftersträfvade äran att blirepresentant, han dock ej skulle afsäga sig uppdraget om han blefve vald. Ordföranden hemställde huruvida omröstning skulle företagas rörande de begge kandidaterna. Hr Sohlman ansåg det vara önskligt om de församlade valmännen förenade sig om en kandidat. Emellertid vore det nödigt och lämpligt att höra de församlades mening i afseende på sådana kandidater, som kunde ifrågakomma. Han hemställde derföre om icke någon af de närvarande hade att uppställa någon annan, än de redan nämnda. Kunde någon med anspråk på tillförlitlighet säga, att hr Dufva ej vore ovillig att mottaga uppdraget, så ville talaren, för att förekomma splittring inom dem kom i sjelfva verket hörde till samma sida, förena sig med dem som vore för hr Dufva. Hr Schartau ansåg det föga gagneligt att appställa ännu flera kandidater, hvarigenom man endast skulle åstadkomma någon splittring i stället för enighet, som vore meninopen med dylika valtörberedelser. Talaren förordade ytterligare hr Dufvas kandidatnr och menade, att när han väl kommit in i riksdagssakerna skulle lusten och intresset växa. På riksdagsmannafältet skulle hr Dufva göra en rik skörd af erfarenhet till stort framtida gagn. Dessutom kan han ej bli qvitt uppdraget, och en stor tillfredsställelse bereddes honom uta tvifvel, om han vid valet erhölle så stor pluralitet som möjligt. Hr Sohlman förklarade att hr Schartau naturligtvis misstagit sig då han trodde att tal. ville ha många kandidater. Tal. hade med sin uppmaning vändt sig till dem som äro målsmän för de pågående bearbetningarne i tysthet, på det man måtte få höra deras tankar, huruvida de ville öppet framställa sin kandidat och underkasta en sådan, i sjelfva verket redan befintlig. kandidatur någon kritik inför de samlade valmännen. Dertill tycktes man emellertid icke hafva mod. Då det gentemot dessa hemliga machinationer vore nödigt att de som icke sky dagsljuset, ej splittra sig, och då hrr Schartau och Billing vilja ingå pro prie borgen för att hr Dufva åtager sig representantskapet, så ville tal. på detta deras ansvar nedlägga sitt yrkande om hr Ditzin gers kandidatur och förena sig med dem som vilja rösta på hr Dufva. Hr Wallenberg hade talat med hr Dufva som förklarat sig vara förhindrad att antaga valet. Gerna skulle tal. se hr Dufva bli representant för kretsen och han hade sökt öfvertala honom att åtaga sig uppdraget. I alla händelser ansåg tal. det vara farligt att välja en representant, om hvilken man ej var säker att han skulle åtaga sig förtroendet. Tal, trodde dock icke att hr Dufva skulle undandraga sig förtroendet eller framleta skäl för att bli det qvitt, och hans samtal med hr Dufva grundade öivertygelse var, att hr Dufva i den stora reformfrågan skulle motsvara allas rättmätiga förväntningar. Det vore emellertid en mäktig sporre att bli vald så enhälligt som möjligt, och tal. trodde att hr Dufva i sådant fall ej skulle neka att representera kretsen. Hr Ditzinger hade gjort sig känd såsom en redbar och samvetsgrann representant, hvilken i allo förtjenade kretsens förtroende; men såsom sakerna nu stode, torde det dock till undvikande af splittring vara bäst att så enhälligt som möjligt omfatta hr Dufvas val. På ordförandens proposition utsågs häradshöftding Dufva enhälligt till kretsens kandidat.