Aftonbladet – 16 november 1865, sida 3

UL LelegraIiSstyrelsen på alll Satt IMOtarvteLar BJC ra idn, har den naturliga följden deraf blitvit, tt telegrafstyrelsen begagnat sin absoluta makt vå ett sådant sätt, att t. ex. S ockholms telegraftation blifvit helt och hållet förbjuden för qviniga elever och att en nyligen derom framstäld örfrågan blef besvarad som en riktig horrör. och å vidt kändt är, har ännu icke någon qvinna rhållit assistentbefattning vid statens telegraferk. För att med allt detta likväl icke för hårdt stöta allmän rättskänsla och, ännu mera, rikets ständer för hufvudet, har telegrafstyrelsen påfunnit så kallade fyra-klass stationer, af lägsta och sämsta sort, hvilka egas och bekostas icke at staten, utan af smärre kommuner, med tillåtelse att dessa platser få af qvinnor sökas. Telegrafstyrelsen har också i Posttidningen för len 14 sistl. Januari låtit offentliggöra, att den rid privat-telegrafstationerna i Hjo, Skenninge och Gamleby antagit fruntimmer till förestånlare. Härmed vill telegrafstyrelsen således hafva wllgjort det gradus ad parnassum, som rikets ständer hos regeringen förordat. Nu vill detsig lock icke bättre, än att, om vi erinra oss att Sverge är ett konstitutionelt samhälle, der hvarje enskild person äfvensom hvarje privatbolag eger att antaga i sin tjenst hvem den för godt finner och att följaktligen kommuner för privat-telegrafstationer ega att, efter FM godtfinnande, antaga vinliga telegrafister. äraf blir klart, et om det utgör en berömmelse, att fruntimmer blifvit antagna att förestå privat-telegrafstationer, denna på intet vis tillkommer telegrafstyrelsen, utan de sjelfständiga kommunerna i Hjo, Skenninge, amleby 0. 8. V. Häraf finna vi, att qvinnans ställning i svenska telegrafverket är fullkomligt godtycklig : lika skyldigheter som mannen, men ingen annan rättighet, än förväntan på telsgrafstyrelsene vunst och nåd. Kasta vi nu våra blickar omkring oss för att erfara huru förhällandet kan vara iandra länder, der upplysning och bildning sägas stå på en betydligt lägre grad än hos oss t.. ex. i Ryssland och särskildt den del deraf. som ligger oss närmast, vårt fordna systerrike Finland, så finna vi qvinnan der i teleg afverket, i jemnbredd med mannen, intaga en obe-oende, aktningsvärd plats, grundad, icke i telegrefstyrelsens godtycke, utan i bestämd lag och med bestämda förmånliga lönevilkor; i vårt syskonrike Norge är förhållandet lika tillfredsställande, att icke nämna de stora verldsnationerna, som vi annars i likt och olikt bruka taga till föredöme. Med en aktningsvärd uppriktighet yttrade nyligen en aftelegrafverkets högre embetsmän till en tillbakavisad qvinlig sökande, som tröst, att han trodde, det telegrafstyrelsens motstånd skulle nödgas ge vika för den blifvande riksdagens påtryckning, och att vid dess slut fruntimmers anställning icke längre skulle kunna förhindras?. Den stjerntydare är ännu icke född, som kan förutsäga resultatet af den förestående riksdagen. Vare dock härmed hur som helst, mot den af rättvisa och upplysning förestafvade telegrafreformen har man allt skäl att hoppas, att ej en enda röst skall höjas. Motionen är lika kort som enkel: qvinna skall i telegrafverket hafva samma rättigheter som mansperson och de paragrafer i telegrafreslementet som strida deremot skola borttagas eler förändras. Enär detta egentligen redan innefattas i förra riksdagens skrifvelse till regeringen, skulle det dock vara för både regering och folk vackrare, lyckligare och nyttigare, om man icke behöfde låta säga sig samma rättvisa sak flera gånger, utan genast godvilligt antoge förändringen. Vi hafva i det föregående sett huru rakt motsatta den svenska och norska qvinnans förhållanden äro i telegrafverket: den svenska stående under en afvog, despotisk makt, utan alla rättigheter, den norska under en lagbunden styrelse med alla konstitutionella rättigheter och förmåner jemte ridderlig aktning och välvilja. Likväl äro dessa så motsatta lagstadganden sanktionerade af en och samma regent. ; Som det rätta icke kan vara mer än ett, visar det sig häraf tydligt, att det svenska lagstadgandet förestafvats af en petriftce. ad byråkrati, under det att det norska har upplysta och frisinnade statsmän att tacka för sin uppkomst. Vi tvifla icke ett ögonblick, att så fort denna skärande dissonans i de förenade brödrafolkens telegraf-lagstiftning, kommer till den gemensamma regentens öra, han genast skall upplösa den i öfverensstämmelse med systerlandets, af honom sanktionerade princip och så rättfärdiga sig för beskyllningen för en inkonseqvens, hvari han, enligt vår öfvertygelse, icke har någon del. De yppersta statsmän och tänkare i alla länder och tider öfverensstämma deri, att qvinnans rätta plats är i familjen som husmoder och uppfostrarinna; men för att kunna uppfostra andra, måste hon först sjelf vara uppfostrad; likaså fordra en husmoders pligter mångsidiga insigter. Vi ega slagligen i allmänna lifvet mångfaldiga exempel, der husmodren dessutom måste öfvertaga mannens åliggande att försörja de sina: mannen, som blott har sin lön eller sitt yrke att lefva af, dör i sina bästa år och lemnar stugan full af små barn, eller är en odåga, som genom slöseri och oordentlighet på kort tid förstör eget arf eller hustruns hemgift, eller han blir sjukling, krympling, eller dömes som . bedräglig cessionant eller för annat brott, rymmer, söker skilsmässa o. s. v. I alla dessa och många andra fall är det hustrun, som icke blott skall vårda och uppfostra barnen, utan äfven försörja sig sjelf och dem. Huru många . aktningsvärda och berömliga exempel visar oss icke dagliga erfarenheten härpå! Vi framställa till vederbörande, i mensklighetens namn, den frågan, är det, under dessa förhållanden, värdigt, statsklokt, kristhbgt, att, i likhet med telegrafstyrelsen, lägga alla möjliga hinder i vägen för qvinnan att för så ädla ändamål använda de insigter hon har eller kan förvärfva? Finnes då ingen högre, öfverjordisk domstol, inför hvilken de skola ansvara, som förbjuda tusentals unga qvinnor, hvilka genom föräldrars förtidiga död eller andra olycksomständigheter förlorat allt, att genom nyttig verksamhet förskaffa sig en oberoende och hedrande utkomst? Telegrafering är en ibland de för qvinnan mest passande sysselsättningar och vida mer passande för henne än för mannen. Telegraferingens finhet. nätthet. ackuratess ligga i hennes natur; allt detta måste manspersonen arbeta sig till; andra sysselsättningar äro hans kroppsoch själskrafter vida lämpligare och värdigare. Man har mycket tvistat om kanskapsmåttet för en bildad qvinna. Föreningen af de vackra insigter, som utgöra telegrafexamen, sy: nes af en händelse just hafva träffat detta mått. Allt är så fullständigt och passande för qvinnans anlag och en bildad husmoders behof, att vi icke draga i betänkande, att, med tillägg af litet elementarkemi, tilldela denna examen namn, heder och värdighet af qvinnans eller husmodrens magis.ergrad, då hon alltid hade telegraferingskonsten på köpet, som en vacker försörjningsutväg, när behofvet så fordrade. Äfven, den ekonomiska nyttan oberäknad, är en sådan reel kunskap och förmåga af nyttig verksamhet det bästa medlet att befordra moralitet, nöjd, jemn och glad sinnesstämning, ordentligt och redbart väsende, samt för utrotande af flärd, lyx, fåfänga, slöseri och fördomar, hvilket ondt den moderna qvinnobildningen visar sig mer befordra än motverka. Om, i rak motsats till telegrafstyrelsens despotiska befallning, all telegrafering vid Stockholms station uteslutande finge verkställas af fruntimmer, tala, i stöd af hvad vi anfört, alla I omständigheter för, att det skulle ske till ömseI sidig förmån både för staten, kommunen och enI skilda. Ville man åt dem till en början inrymma blott en del af telegraferingen, kunde det ) ske, utan minsta befarad olägenhet, på särskilda I för dem uteslutande bestämda timmar eller i sär I skildt telegraferingsrum och 1.kaså på rikets alla större stationer, Blefve valet fritt, skulle qvin.norna sjelfva bäst och säkrast inse hvilka platI ser och hvilka befattningar anstå dem eller icke, . I såväl inom telegrafverket som i allmänhet, lik.som manspersonerna bland mängden at befatt