Aftonbladet – 16 november 1865, sida 2

härifrån? Ivsåg ni då inte att det var en snara? Han sade det till mig, då han fick fatt i mig, och så skrattade fan åt mig. Ack, miss Gerdon, han ska säkert mörda mig!4 Beatrice kände huru hon skälfde af förskräckelse. Hon säg på henne med ett flags förvåning. Hon kunde icke fatta en dylik förskräckelse. Det förekom henne, som om äfven den största lifefara ej skulle kunna utöfva ett sädantinflytande på henne. Och jag förmodar att jag mäste återvända till honomX, sade Rosy med en rysning. Var inte rädd för honom, stackars barnX, svarade Beatrice med ett mildt löje; lita på mig. Jag kan ännu hjelpa er. Rosy såg tviflande på henne, steg derpå långsamt ur sängen och började kläda sig. Då ihon var färdig, satte hon sig och sade med biätvande stämma: Jag; törs inte gå ned till honom, miss Gordorn. Nå,, då får jag väl göra det, svarade Beatricce, som äfven hade klädt sig, och sedan hon nickat vänligt åt Rosy, lemnade hon rummet för att gå och söka app A.tony. (Forts, följer).