Aftonbladet – 15 november 1865, sida 3

ngder?, såsom det heter på kappridningsråket, på Theresa. Den sednare tröstade g med att gå ned på cafg de Suede och ga ett parti biljard samt dricka en bock, et är en halfbutelj öl. Nej, lätom oss återvända till de gamle! å hafva vi först att glädja oss åt Frederick amäitre, vanligtvis helt enkelt benämnd: rederick. Jag tror att han är årsbarn med fjazet och om han icke är lika ungdomlig, m nämnda artiste, kan han dock ännu i ig anses för en utmärkt skådespelare. För enne år sedan trodde jag att det var slut ed gamle Frederick. Jag såg honom i alais Royal spela i les Saltimbanques och et gjorde mig ondt om gamle skädespelaon. Hvarföre icke sluta i tid? Ack, hvad etta hvarföre är lätt uttaladt. Men Frerick lefver än, och för ett par veckor sean såg jag honom i Ambigu uppträda i rente ans ou la Vie dunjoueur. Det är den jesen, som gjorde Frådericks rykte för 40 r sedan. Åfven den svenska publiken, åtvinstone dess äldre del, känner Trewio år f en Spelares lefnad?, och om ni icke sett rederick, vet ni likväl ungefär hvilka krafer, som tagas i anspråk af styckets hufvudoll. I Ambigu uteslöt man för denna gång örsta akten, en nödvändighet i anseende Il Fredericks ålder, enär han icke gerna an ännu uppträda såsom en upg man, men ym kan förefalla något vågadt i alla fall. en gamle artisten är visserligen icke utan 1 och man finner honom kanske icke fullt icka till i andra akten, men han är god i en tredje och nästan sublim i de begge sista. rederick L-måitre är ännu i denna stund n utmärkt konstnär. Om det fiunes skådespelare, som ännu ynas unga, ehuru de för längesedan hunit hvilans älder, cifves det andra, som tyärr aldrig varit unga, men det gifves artiter af ännu en tredje kategori, som så der ntre deux äges hafva mod att förklara, det e alldeles icke äro upga. Till den kateorien hör Delaunay vid Theåtre-Frangais. lan är nu en man så der omkring 40 år ch har åtminstone i 17 år varit för te älskare, hvilken befattning han skött Illdeles oklanderligt. Nu hafva bröderna soncourt skrifvit en pjes för Frangais, ch i den skulle naturligtvis Delaunay köta förste älskarens syssla. Nej, förklaade Delaunay helt öppenbjertigt — jag är ör gammal. — Direktör, regis ör och förattare stodo slagna af häpnad. Aldrig förr ade man hört ett sådant tillkännagiivande. Man sökte öfvertyga Delaunay att han tagit niste, att han ivärtom ar en mun i sina ästa år, men som kunde gälla för en rikigt lättsinnig ungdom, blott han ville göra ig det allraminsta besvär. — För gammal, ör gammal! — upprepade artisten. Nu är visserligen Theå re-Frangai: en scen med cesurser, men förste älskare finnes icke i hvarje kuliss, isynnerhet om de 8 ola vara så eleganta och smakfulla som Delaunay. Pjesen kan troligtvis icke uppföras, sävida neranämnde skådespelare icke slutligen får sn annan tanke om sin ålder. Det larer ll och med hafva varit fråga om att stämma Delaunay intör rätta och läta döma honom ill evig ungdom med förpligtelse att ännu åtminstone ett par decennier praktisera såsom förste älskare. Det söges under de sednare dagarne att Delaunay börjar ångra sig. Åtager han sig rollen i Goncourt:ka ,jesen, måste han äfven taga en roll i Ponards nya pjes, inlemnad också till Comålie-Frangaise och som heter le Lion amoureux, ett stycke, som länge varit nuder arbete, men ej förrän nyligen atslutats, enär författarens helsotillstånd tyvärr icke varit det bästa. Octave Feuillet har också en vacklande helsa och vistas på landet. Han uppehöll sg nyligen i Orlans, der Sibylle:s törfattare nawrligtvis åtnjöt mycken uppmärksamhet från biskop Dupenloups sida. hå se hvilken inverkan det kan hafva på helsotillståndet. För ett par dagar sedan afled Duveyrier. Hvem är det? säger ni. Namnet är obekant, och korrespondenten kunde gerna förskona oss irån att höra talas om okända storheter. Jeså, ni känner icke Duveyrier? Men ni känner kanske Melesville? Ni har otvifvelaktigt sett en hel mängd teaterpjeser s t li t f ADR s rr RE af firman: Scribe Mdlesville. Och denne; Melesville hette egenthgen Duveyrier. Det var hans borgerliga namn, det som stod i mairiets register och på kontributionssidlarne. Målesville var ett nom de guerre, såsom det heter, en pseudonym, som gjort monsieur Duveyrier bekant för verlden och i hvilket namn han dels ensam, dels isa arbete med andra skrifvit öfver 300 teaterpjeser. Duveyrier var hans borgerliga namn sade jag, men det är ej heller rätt sagdt, ty Duveyrier var verkligen baron. Något seville tanns väl icke hos Melesville, men han var en högst användbar medarbetare och förstod att ?göra ckrofvet?, såsom det heter, till de pjeser, hvilka bättre lottade pjesfabrikanter eedermera finhöggo och försågo med ornamenter. Ibland kamraterna var gamle Duveyrier mycket omtyckt. De hafva honom att tacka tör en i ekonomiskt afseende högst vigtig uppfinning. Förut hade en dramatisk förtattare stor svårighet att blifva af med de teaterbiljetter, som tillföllo honom såsom en del af arvodet. Visserligen kunde de blifva af med dem, om de skänkte dem till vän. ner och vänners vänner, men det är egentligen icke det indrögtigaste sättet att an vända gina tillgångar. Dessa biljetter kunna mycket väl betala sig, men svårt är att sjel gå omkring och bjuda ut dem. Då kom IDuveyrier kamraterna till hjelp. Det va dock en tilltällighet, som gjorde denna, lik lsom så många andra vigtiga uppfinningar lEn dag satt melodramens mästare och lä raka sig af sin favoritbarberare, en slug men fattig Figaro, som gerna ville komm: lupp i verldep. — Om jag skulle öfvertag: herrns teaterbiljetter — sade barberaren — och sälja dem mot en måttlig provision Jag känner mig klippt och skuren till at j saa biljetter. a, Gudbevars, Duveyrier hade ingentin I deremot. Figaro — han hette egentlige I Porcher — tog biljetterna, sålde dem, fic Isin provision, och de begge kontrahentern funno sig ömsesidigt belåtna, Duveyrier had lett kamratlikt sinne och tyckte att h