Aftonbladet – 15 november 1865, sida 2

9 OO Aa. 15 at och som vör utveckling ovilkorligen m ort med sig. ut Man bedrager sig högligen, om man tror sk tt förhållandena äro i det stora hela de-ldc amma som 1840. Tjugofem år — ett fjer-ne ledels ärhundrade — hafva sedandess för-1de lutit. Man har under denna tid uppgjort och sa örkastat en mängd förslag, af hvilka flerade rån den stationära sidan endast varit pålni krymteri uppkastade, för att sedermera lli id lägligt tillfälle nedgöras af sina egnalge ipphofsmän. Svenska folket har hunnit få röttna vid detta oväsen e; det vill icke jvwvi emna fältet öppet för ytterligare splittriog m ch intriger i denna sak; det vill på fullt) d: ulvar, att detta, just detta nu hvilande kung-g: iga förslag och intet annat skall genom-lni öras; det står fast i denna sin föresats,lu vilka lockelser man än må kunna påhitta, i att åter splittra enigheten och åter föra h rågan ut på tillfälligheternas vida ocean. Och folket vet, att om det står fast och orubbligt i sin vilja, så ligger i denna fast ret en tillräcklig makt att drifva den vil-ID an igenom. Ty äfven i afseende på folknedvetandet är det en betydlig skilnad o emellan nu och förr. Ett fjerdedels år-lir undrade har icke gått spårlöst fram i fråga b om folkets politiska utveckling. Den ste-la zrade folkbildningen har alstrat ett långtl!o mera allmänt och mera intensivt intresse Ji ör de allmänna angelägenheterna. ri Ögonblieket är så vigtigt, vådorna af det!h tillstånd, hvari vårt land efter ett eventuelt!n örkastande atreformförslaget skulle komina, I f så stora, att vi tro det vara regeringens pligt att icke fatalistiskt se tiden an och!s endast hoppas det bästa, utan att med fulitn allvar och energi göra allt hvad lagligen ilk dess makt står, för att söka häfva de hin-s n I R der, gom man ännu vill uppställa mot ernåendet af det mål, till hvilket regeringsmakten och folket gemensamt sträfva. Må den besegra all den malplacerade blygsam-; het och anspråkslöshet, medelst hvilken den r skulle kunna komma derhän att föreställa sg sig, att här endast vore fråga om dess sak, lf om en ministers tillvaro eller fall. Närdet!s gäller en lifsfråga för nationen duger detli icke att, insvepande sig uti opartiskhetense mantel, vara neutral och passiv. Nu omli någonsin ljuder, i det förnuftiga framåtskri-s dandets, i den lagliga ordningens, i den( fosterländska enhetens, i den nationella ut-1 vecklingens namn, ett: videant consules, nel. quid detrimenti respublica capiat! j Man har otaliga gänger upprepat Ehren-: svärds bekanta yttrande, att svenskarne äro ! ett trögt folk, fullt af hetsigheter, utan att man1 i allmänhet torde hbafva gjort sig fulltl reda för, hvilken sanning som ligger i detta yttrande och turu denna sanning il mängfald:ga särskilda riktningar uppenbarar sig. Det är svårt att bringa nationen i en starkare rörelse och fart; den eutnsiasmeras icke lätt för nya ider, men har den en gång kommit något in i saken och öfvervunnit. sjelfva tröghetens motståndskraft, så kommer den lätt uti en såden entusiastisk fart, att det måste väcka förvåning äfven hos de mest lättrörliga och handlingskraftiga folk. Man behöfver blott i fråga om materiella angelägenheter erinra sig, huru sent och tveksamt man i vårt land började tillgodogöra ångkraften först på fartyg och sedermera på jernvägar och huru vi sedermera på kort tid bragt det derhän, att vi i förra fallet redan öfverträffa och i det sednare snart synas komma att öfverträffa alla andra folk. då man tager folkmängden i betraktande. Man erinre sig, huru länge det i vårt land varit taladt om nödvändigheten af en folkbeväpning, såsom det ville synas för döfva öron, och haru sedermera med ens och nästan såsom genom ett trollslag uppstått en frivillig, öfvad och disciplinerad folkarmå, som till sin styrka redan proportionsvis öfverträffar det rika neh stolta Englands och hvartill intet annat land kan uppvisa ett motstycke. Skulle nu omsider svenska folkets politiska tålamod bli uttömdt, skulle det finna sig riktigt uttröttadt efier ett fjerdedels århundrades löften, förespeglingar och harcelleringar, så skulle det mycket lätt kunna hända, att det under intrycket af dessa känslor kunde komma att gå mycket längre än äfven en ganska nälig politisk fantasi nu kan föreställa sig och göra sig skyldigt till öfverdrifter, som det politiska förståndet sedermera kunde få anledning att ur mer än en synpunkt beklaga. Vore vi sådana omstörtningsmän, vore vi så demagogiskt sinnade som åtskilliga af våra ärade motlståndarpå riddarhuset och t presteståndet behaga föreställa sig, då skulle vi innerligen och af hbjertat önska, att en majoritet på riddarhuset och i presteståndet nu måtte förkasta förslaget. Under den tid af bitter strid, glödande fiendskap. skarp dynastisk opposition och häftig folkagitation, som då skulle följa, mäste de yppersta konjunkturer uppstå för en demokratisk press, som sätter sina partifördelar i främsta rummet. För att uppriktigt vidkännas vår menskliga svaghet, vilja vi tillstå, att vi någon äng känt frestelsen ligga ganska nära att. nska, det de konservativa måtte vara så oförståndiga, att de, görande sig blinda och. döfva för alla skäl och alla tidens tecken,l: måtte kasta detta moderata och alla intressen i sjelfva verket tilltalande och försonande representationsförslag ?under bordet?, och att de mätte få upplefva konseqven serna af denna dårskap. Men denna frestelse har icke fått och skall icke få makt öfver oss. Tanken på fosterlandet, det gemensamma, dyrbara, af oss alla dock i grunden så varmt älskade, brin-. gar partilidelserna till fullständig tystnad. . Hjertat svider vid tanken jå de år, soml ännu kunna koma att gå förlorade uti inre : splittring och fiendskap. Vi längta efter en afväpning? uti det inre, för att vi utåt må kanna med full kraft och alivar väpna oss bäde till skydd för vårt nationella sjelfbestånd och till täflan på industriens, litteraturens och konstens allmänna vädjobana. Vi motse med brinnande otålighet den dag, då efter ett höghjertadt bortkastande af några orimliga privilegier, alla frön till verklig söndring och bitterhet äfven skola bortka-!1 stas, all slags kastanda försvinna, så att allal: medborgare, höga och låga, tydligt och klart hänna att da utnanlra att ansaet halt Arala