Aftonbladet – 14 november 1865, sida 2

känna, att det ?suveräna folket? är ett tomt ord, ja, ett ovärdigt gyckel, då landet saknar fria kommunala institutioner. Jag har redan förut några gånger fäst er uppmärksamhet på den vaknande kommunalandan i Frankrike och jag har äfven meddelat ett och annat om den från Nancy utgångna agitationen i denna syftning, en agitation, hvilken hätskt, organer i Sigcle och Opinion Nationale. — Aldrig förr har jag dock här funnit så många upplysta anhängare till den verkliga sjelfstyrelsen som i dessa dagar, då Frankrike verkligen synes hafva tagit kännedom om det svenska representationsförslaget, och uppriktiga samt bildade män här villigt erkänna, att de af detta förslag kunna lära åtskilligt äfven för Frankrike. De vilja visserligen icke att den oinskränkta valrätten skall antastas. Den är en fait accompli, som man ej får röra; men då man förut olyckligtvis börjat i oriktig ända, måste man nu se till att söka reparera den derigenom upp komna skadan och, såvidt numera möjligt är, rikta nationens sträfvan till en från kommunens frihet utgången verklig sjelfstyrelse. Detta går sannerligen icke så fort, och så länge den närvarande kejserliga regimen existerar, läggas stora hinder i vägen, men riktningen är gifven, och glädjande för oss svenskar måste det vara att höra, det en nation, sådan som den franska, kan komma och lära något af oss. Det ser nästan ut — sade häromdagen en i den franska politiska verlden framstående man — såsom hade svenskarne verkligen löst det stora problem, hvarpå såväl vi, som många andra nationer så länge förgäfves grubblat. Det är ett erkännande, som förtjenar antecknas, och det karakteriserar just den sympati, som vära reformsträfvanden vunnit i Frankrike. Öfverallt får man här höra erkännas, att Sverges regering genom representationsförslagets framlemnande och ytterligare genom den ihärdighet, hvarmed hon söker genomföra detta förslag, visat sig fullt uppfatta tidens kraf samt derigenom ställt sig längt framom de flesta andra regeringar. Det svenska trontalet vid riksdagens öppnande har med stort deltagande lästs af alla frisinnade fransmän. Det är en vegent?, har jag här hört yttras, ?som förstår att gå i spetsen för ett folk, hvilket vill blifva fritt och lyckligt.? Hvad som här deremot väckt ett mindre behagligt intryck är dels erkebiskop, monseigneur Reuterdakls tal till presteståndet (det står verkligen att läsa i franskt tryck), dels ryktet om att några adelsmän skulle vara nog dåraktiga att vilja förkasta regeringens förslag. När fransmannen läser om att monseigneuren och hans ståndsbröder äro sal de la terre samt att prelaten yttrat: PPepoque peut se passer de nous; soit, nous nous passerons aussi deller — då ntropar fransmannen: nous sommes donc en plein moyen äge. Och öfvertygar man honom, att vår monseigneur verkligen sagt detta i våra daar, nägra få alnar från det rum, der man agt till hvila stoftet efter Gustaf Adolf, samvetsfrihetens kämpe, som stridde och dog under kampen mot den iden, att någon skulle kunna åberopa sin företrädesrätt såsom jordens salt?, då finner fransmannen sig straxt och genmäler: är det sagdti våra dagar, så har det också kommit från Rom, ty det är blott ett echo af encyklikan. Då det är en korrespondents pligt att icke fördölja något anmärkningsvärdt, måste jag äfven meddela, att man här tror fullt och fast, det en revolution skall utbryta i Stockholm, i händelse representationsförslaget förkastas. För de personer, med hvilka jag i ämnet samtalat, har jag sökt göratydligt, att sven-karne alldeles icke äro några revolutionärer, att vi, ehuru förskonade från alla brådstörtade omhvälfningar, likväl fullkomligt känna hvilka vådor äro med sådana förknippade, och att man i Sverge, i hvilket fall som helst, aldrig ämnar vädja till den råa styrkan. Men detta tal finna fransmännen underligt och de kunna icke begripa, att en hel nation, en fullmyndig, bildad och allvarlig nation, hvilken dessutom befinner sig i bästa förstånd med sin regering, skulle låta ett par hundra personer uppenbart håna regering och folk. Det är nu fransmännens åsigt om saken, Vi skola hoppas?, stod det i Presse för ett par dagar sedan, att svenska regeringen icke fäster något afseende vid ett från de konservativa fraktionerna inom ridderskapet och adeln och inom hvad man äfven i Sverge kallar det klerikala partiet utgånget motstånd mot reformen. Man erfar att rörelsen är stor i Sverge. Vi tro visserligen icke att en revolution kommer att framgå ur denna situation; men om vi i denna förmodan taga miste, hvem skulle ansvaret för denna revolution drabba? Skulle det drabba folket, som utfört den, eller de retrograda partiernas blinda motstånd, som gjort revolutionen nödvändig?? men enfaldigt motarbetas af de s. k. demokrater, som hafva sinal