Aftonbladet – 14 november 1865, sida 2

I en korrespondens från Paris till G. H. och S. T. yttras följande: Här börjar man tala om den svenska representationsreformen. Det är. icke blott emellan de få svenssar, som träftas i Paris, man får höra det talet, hvilket då icke vore något anmärkningsvärdt, utan det är verkligen den franska publiken, som sysselsätter sig med tanken på vårt representationsförslag. Det är fällan man här täuker på Sverge. Någon gång har det visserligen händt, under alla de år jag trampat boulevarderna, att jag fått höra ett ord om vårt fädernesland, men det har sannerligen icke varit ofta. En gång, i Juli 1859, sade man: Nå, nu är kung Oscar död. Han var Bernadottes son.? Och så var det för den gången slut med talet om Sverge. Möjligtvis tillade någon, som ville visa huru hemmastadd han var i genealogien, äfven inom hyperboreiska regentfamiljer: ?Det är Oscar den andre, som ru uppstigit på svenska tronen.? — År 1861 kom kung Carl till Paris. Då talade man kanske en hel dag om Sverge, men så blef det åter tyst. Det var blott någon gång man kunde få läsa i ett ultramontanskt blad, att Sverge var det mest intoleranta land på jorden, och den försäkran upprepades utan all kritik af Sigcle, som skulle vara ett liberalt blad; men allmänheten bekymrade sig föga om det lilla landet deruppe i kalla norden. Det var först år 1863, som Sverge kunde tillvinna sig en smula uppmärksamhet, ty då ville Sigcle och Opinion Nationale skicka svenskarne säsom törtrupp mot Ryssland. Mot slutet af nyssnämnda år och vid början af år 1864 skulle Sverge åter få den äran att göra tjenst såsom avantgarde, den gången mot Preussen, hvilket då ännu icke hun it göra Opinion Nationale till sin goda vän. Men det blef snart åter slut på det talet, så mycket mer som pluraliteten af franska nationen fullkomligt gillade svenska regeringens kloka och fosterländska poliuk, att icke blanda sig i affärer, som ej angingo Sverge. Derefter tycktes man åter hafva glömt oss, och det var kanske blott Christine Nilssons triumfer i Theåtre Lyrique, som erinrade Paris om att ett Sverge existerade. I dessa dagar låter det helt annorlunda. Hvilken tidning man än tager i handen, hvilken bekant man än träffar, hvilket samtal man än hör, öfverallt stöter man på Sverge. . .s. Sverge, som fordom spelade en sä lysande roll, men som för närvarande räknas blott till stater af andra ordningen, om hvilka man med skäl säger, att de äro lyckliga att ej ega någon historia — Sverge, säga vi, är för närvarande sysselsatt med lösningen af en fråga, hvars vigt är nog stor för att förtjena hela Europas uppmärksamhet.? Så låter det öfverallt inom pressen, och derefter kommer en utförlig analys af den svenska representationsfrågan. Jag måste erkänna, att jag finner mig öfverraskad af den kännedom om frågans hela natur, som verkligen visar sig här, i detta Paris, der man just icke brukar göra sig stor möda att grundligt sätta sig in i ftämmande folks förållanden, Och hvilket intresse för vår reform uppenbarar sik icke hos alla de bildade fransmän, med hvilka man sammanträffar! Vi måste känna oss glada öfver. den sympati, som Frankrikes folk visar Sverge. Men hvarifrån har den kommit så plötsligt, denna sympati? Är det blott af gammal vänskap, är det derför att den närvarande generationen, som tycktes hafva glömt vårt land, helt hastigt blifvit uppmärksammad på att Sverge och Frankrike äro gamla allierade, att de begge folken dessutom påstås hafva en viss likhet i lynnet, så att svenskarne till och med blifvit kallade ?Nor.:ens fransmän ?? Nej, det är icke orsaken. Grunden till den franska sympatien för Sverges nya representationsform ligger deruti — så bör jag här försäkras rundt omkring mig — att törslaget till denna representation är grundadt på den enda sanna principen för en nationalrepresentation, enär det ställer denna i det närmaste sammanhang med fria kommunala institutioner, organiskt utvecklade från det lägeta till det högsta. Det är just detta, som Frankrike förbisett, men hvarför det också med en fullkomligt oinskränkt valrätt ännu aldrig lyckats blifva ett fritt land. Såsom något högst märkligt måste jag påpeka, att fransmän nu börja alltmera er