Aftonbladet – 13 november 1865, sida 3

1848, då tvenne ministeriella förordningar, af den 8 Mars och den 22 Juli, suspenderade amorteringen. Anslaget till amorteringskassan fortfor att upptagas i budgeten, men användes till andra, mera pressanta tndamål. Återställd till en del genom finanslagen af den 4 Juni 1858, funktionerade kassan under statsregleringsperioderna 1859 och 1860, men suspenderades ånyo genom lagen af den 5 Maj 1860, synnerligen för att underlätta tullreformen, och har sedan nämnde tid icke varit i verksamhet. Nu skulle staten känna sig genom lyckliga besparingar vara i stånd vctt åter börja inlösandet af räntorna på den konsoliderad2 skulden. Åsigterna om behöfligheten och nyttan af en sådan amortering äro likvål delade, men jag vågar ej upptaga tidningens utrymme med en närmare framställning af hvad härom anföres i Paris. Hvad jag deremot mäste anföra är att allmänna opinionen här lemnar sitt odelade bifall till de förmodade besparingarne. Om regeringen verkligen tager ett sådant steg finna alla det godt och många högst nödvändigt. Det är icke nog med att regeringen förbättrar landets finansiella ställning; bon förbättrar på samma gång sin egen po ktiska situation; bon ger oppositionen rätt, då denna ständigt fordrat indragningar, synnerligen på krigsoch m:rindepartementerna, och dermed afväpnar hon en god del af denna opposition. På samma sätt skulle hon. fullkomligt afväpna hela oppositionen, om hon ändiligen en gång beqvämade sig att medgifva de politiska reformer, på hvilka landet så länge vuintat. Ett annat vigtigt föremål för den allmänna uppmärksamheten är kejsarens i gör offenthggjorda bref till marskalk Mac-Mahon, angående de algieriska angelägenheterna. Jag fruktar dock, att detia ämne föga intresserar en svensk publik och vågar derföre icke; uppehälla er längre vid det kejserliga brefvet. Algeriets tillstånd har varit så otillfredsställande, att man här oupphörligt frågat: hvad ekal!l man göra för att reda denna fråga? Ja, man har äfven hört frågas: hvad skola vi fransmän göra med hela Algeriet? Efter kejsarens: resa till nämnda provins, förliden vår, blef uppmärksamheten ännu mera rikiad åt det hället. Kejsaren söker nu tillfredsstäla den franska allmänheten och på san ma gång både infödiogar och kolonister i Algeriet genom detta i broschyrform utgifna bref till provinsens generalguvernör. Brefvet trycktes redan tio dagar efter kejsarens återkomst från Afrika, men har icke förrän nu offentliggjorts, enär statschefen ville att alla deruti upptagna frågor skulle först diskuteras af ministrarne och generalgnvernören — ett långt gånget medgifvande af den som icke för sina regeringshandlingar be höfver och ej heller brukar inhemta några råd. Det är först efter att hafva noga öfvervägt alla invändningar, heter det vidare i företalet. till broschyren, och låtit den ursprungliga texten undergå flera förändringar, som kejsaren nu låter offentliggöra brefvet. Jag går, såsom sagdt, icke åtminstone för denna gång in på området för sjelfva frågan, men mäste anmärka, att brefvets offentlig görande här mottagits såsom en hyllning åt allmänna opinionen och en appell till publikens bedömande. Så stor är det offentliga ordets maktivära daågar, att en suverän, sådan som sjelfva Napoleon III, måste begagna sig af detsamma. Det skall dock blifva intressant att se, om man här, oaktadt att kejsaren ställt sig på en vanlig broschyrförfattares ståndpunkt, vädjande till allmänhetens dom, vågar underkasta hans opus en allvarlig kritik. Man är också i ovisshet, huruvida de mått och steg till Algeriets lyckliggörande, som kejsaren framställt i det offentliggjorda brefvet, skola anses såsom redan beslutade att utföras, eller om han blott vill underställa dem, såsom ett ännu icke stadfästadt förslag, allmänhetens bedömande och rätta sig efter det sednare. I mitt föregående bref nämnde Jag, vill jag minnas, att v. Bismarck tedan inträffat i Paris. Det var dock ett komplett misstag, men jag var sannerligen icke den enda som råkat ut derför. Man trodde här ganska allmänt, att den store manuen verkligen hedrade oss med sin närvaro, och det fanns personer, som med egna ögon sett bonom?. Bedrägliga synvilla! Hr grefven anlände först ett par dagar derefter. Nu är han emellertid här och har äfven dinerat has kejsaren i Saint-Clond samt hos utrikesministern i Paris. Miva läsare fordra väl icke, att jag skall tala om hvad kejsaren sagt till v. Bismarck och hvad v. Bismarck mendören säges hafva stor brådska att komma hem till sitt land igen, till sitt Tyskland. Att det verkligen är hans, dt börjar man numera tro, tyvärr, sedan vi Frankfurt och från den nationalförening, och som vi, å andra sidan, här i Paris lika orätt bedömde. Tysklands räddare bivistade, för ett par aftnar sedan, den preussiska regementsmusikens konsert i Champ-Elysees och var der föremål för allmän uppmärksamhet, utan minsta tillstymmelse till ett charivari. Nå, det är mycket rätt. Man skall vara artig mot främlingar. Jag gick tyvärr miste om att få se den store mannen, men en af mina vänner har berättat, att han ser mycket beskedlig ut. Hvad tro Aftonbladets läsare, att Paris tänker på föröfrigt? Jo, på den svenska representationsfrågan! Det är kanske öfverraskande, men så förhåller det sig verkligen. Öfverallt här får man höra och läsa, att Sverge för närvarande är sysselsatt med lösningen af en fråga, som är nog vigtig, att förijena hela Europas uppmärksamhet. Och man önskar af allt hjerta denna fråga en lycklig lösning. Man vill till och med ej föreställa sig snnat, än att lösningen måste blifva lycklig. Då ett landsregering och folk äro så öfverensstämmande i en Istor angelägenhet, kan det väl icke vara möjligt, säger man, att några få personer skulle hindra ett lyckligt resultat. Det är Inu fransmännens åsigt om saken. svarat kejsaren? Sannerligen ni kunnaj förmå mig dertill. Hr grefven och kommottagit de sista underrättelserna från som hr v. Bismarck så orättvist misstrodde