Aftonbladet – 13 november 1865, sida 2

ej var föremål för revisorernas pröfning, blef resultatet af deras granskning en revisiongberättelse, med en dertill fogad särskild mening af br Hedlund, hvari han protesterar mot det sätt hvarpå gäfvorna blifvit fördelade och den princip som dervid följts. Efter anförandet af en mängd fakta som styrka detta förhållande, upplyste han att hrr nöghjelpskomiterade varit ejelfva numera ganska ledsna öfver den falska väg, hvarpå de inkommit, men hvilken de ursäktade dermed att det mesta af medlen icke blifvit gifvet under annan rubrik än till de brandskadade i Warberg; blott vid den mindre delen var fästadt vilkoret till ?de nödlidande?, en ursäkt, som hr Hedlund dock ej kunnat godkänna, då uppmaningen till allmänheten gällde just de nödlidande och då medlen ingifvits till nödhjelpskomiten, varande det i ötrigt klart, att allmänheten ej insänder sådana gåfvor för alt ersätta personer med tusentals rdr och allraminst haft för afsigt att sålunda ersätta ganska förmögna personer. Hr Hedlund hemeställde alltså till de församlade gifvarne: huruvida de godkände den protest han bifogat revisionsberättelsen samt huruvida de ansågo vidare åtgärder af nöden, något hvarpå hr H. hade i all vänlighet förberedt hrr nödhjelpskomiterade i Warberg. E:ter det her E. G. Lindström. P. Hammarberg, L. G. Bratt, konsul G. Krafft och hr Hedlund yttrat sig i ämnet, antogo de närvarande följande resolutioner: 1:0) att godkänna herr Hedlunds åtgöranden; 2:0) att uttrycka ett starkt ogillande af det sätt, hvarpå de till Warberg insamlade gåfvomedlen blifvit, i så många fall, utdelade; 3:0) att, med afseende å såväl det orätta i detta nödhjelpskomittns i Warberg förfarande, som de svåra följder, hvilka kunna deraf möta för andra samhällen, som drabbas af olyckan, uppdraga åt Göteborgs nödhjelpskomiterade att söka, efter kommunikation med nödhjelpskomiterade i Stockholm och efter samråd med lagfarne personer, vidtaga de åtgärder, som kunna betinnas lämphga, för att, om möjligt, vinna rättelse i de uppdagade grofva missbruken vid utdelningen af de influtna gåfvomedlen. a Sammankomsten upplöstes omkring. klockan 2. — — Den bortröfoade soldaten Ek. Från Haparanda skriver en korrespondent till Dagligt Allehanda: Den från oss lika väldsamt som olaghgt borirötvade finske flyktingen Johan Isak Ek-Hellberg har uti ett till mig stäldt bref nderrättat derom att han numera icke endast är försatt på fri fot, utan äfven befriad från militärtjensten. Ek tackar uti sitt bref — alla de svenskar, som han anser hafva nitiskt arbetat för hans befrielse. Han befinner sig för närvarande uti Uleåborg, hvilken vistelseort den -hårdt pröfvade ynglingen, enligt en uppgift i hans ref, snart tänker utbyta emot Sikajokki och Pawolan kyrkby. Härmed är således sista akten utspelad i det drama, som man benämnt Menniskorofvet i Haparanda? — måhända icke det första, men deremot helt säkert det sista försök, som kommer att på vår ryska gräns föras i utlemningsväg — tack vare sakens emnande åt offentligheten och de nedriga menniskoröfrarnes deraf följande allvarliga bestraffning — ett för möjligen hugade efterföljar föga uppmuntrande prejudikat. Denna sak lärer icke hafva varit föremål för officiel underhandling på diplomatisk väg, men eder korrespoudent har dock grundad anledning att antaga, det densamma ingalunda derför af vår utrikesminister lemnats vind för våg, om jag så värdslöst får uttrycka mig; härför borgar äfven den ganska tilltredsställande utgången, att den bortröfvade beiriats från gatlopp och krigstjenst, samt att icke endast tvenne af hans utlemnare i Sverge dömts till ersättningsskyldighet och fängelse, utan äfven den tredje banditen — i Finland genom svenskt kronoowbud onklagad för menniskorof och olaga häktning — cf finsk domstol härför straffats med korrektioushus. — — Mead dat första ordinarie iernhantåvet