Aftonbladet – 11 november 1865, sida 2

satte sig på det bestämdaste den föreslagna lelningen. I samma syftning yttrade sig löjtnant John Lilliehöök, som isynnerhet var besymrad för att skärgårdsartilleriets fartyg skulle, förmodade han, enligt den Platenka planen, komma att föras länes våra ofta tormiga kuster af personer utan sjömanma förmäga. Såväl grefve v. Platen som hr Adlersparre upptogo anmärkningarne till b-svaande och ådagalade, att det visserligen e; var meningen att skärgårdsartilleriets benanning skulle sakna sjömanskap, men att len skulle utdanas till kustfarare, hvilket nan mycket väl kan vara, utan att besitta de cunskaper och den öfning som iordras för utt besegla oceanen, under det att man kan vara en god navigatör och sjöman i ullmänrhet, utan att ga den lokalkänn-dom och de speciella insigter och färdigheter, som för skärvärdsartilleriets bestämmelse äro af nöden. Det vore ett stort slöseri med krafter, alt använda helbetaret folk i våra skärgårdar, nnder det rit den kostnad, som användes på bemödanden att utdana skärgårdsartilleriets bemanning till helbefarna sjömän. minskade de tillgångar, som eljest stode till buds för att gilva åt den sjögäende flottans befäl en verkligt fullständig sjömannautbildning. Landshöfding Nordenfelt och hr Manuerskantz understödde äfven med värma denna mening, anförande den förre bland annat, att om en person skall dela sin tid mellan böda vapnen, kan kan omöjligen blifva så skicklig i någotdera, som: om han egnade sin tid uteslutande åt det ena eller det andra. Den sednare talaren lyckönskade landet att en för värt land så passande materiel blifvit uppfunnen, som de bepansrade kanonbåtarne, hvilka med stor motståndskraft och anfallsförmåga förenade fördelen att kunna för jemförelsevis billigt pris åstadkommas, och han ansåg derför af yttersta vigt, att en personal bildades, som kunde väl använda detta vapen. Hr Brakel uppträdde slutligen äfven i detta plenum, dels för att anmärka, att en del af de åligganden, som förutsattes skulle tillhöra skärgårdsartilleriet, vore alldeles obehöfliga, dels ock för att uppläsa en skriftlig sammanfattning af sina argumenter mot personalens delnivg, den han på detlifligaste afstyrkte. Inom presteståndet har ingenting annat särdeles märkligt förekommit än den diskussion man kunde vänta i anledni:g af dr Rundgrens bordlagda motion. rörande den etiärsga extra sta:sreglerivgen. — Frågan upptogs till besvarande å regeringens vägnar af statsrådet Carlsson, som i ett föredrag, fullt af värdighet och öfvertygande skäl, på det mest fullständiga sätt adafalade säväl befogenheten af som de taande skålen för den afregeringen vidiagna åtgärden. Också bad en ståndsledamot dr Rundgren rentaf återtaga motionen, och en annan ansåg remiss derå ej kunna bevsljas Dr Rundgrens försvar för sin su var också ganska underhultigt och tonen deruti långt ifrån så stormodig som i motionen. Borgareoch bondestånden haiva huf vudsakligen sysselsatt sig med motioners afgifvande, dock gaf en af hr Falkman väckt motion om revision af kommunalförfattningen anledning till en kort, men liflig diskussion, deri isynnerhet hr Muren yrkade på varsamhet vid trögans behandling i utskottet, enär denna törfattning utcör ett stöd för den nu af hela landet påyrkade samt med viss förhoppning wo:sedda representationsreformen, efter hvars genomförande det lättare, bätre och med större erturenhe: går för sig stt göra möjligen behöfliga förändringar. Han ansåg att för genomförandet af landets lilsfråga allt annat borde vika samt isynnerhet allt noga un vikas, som på minsta sätt kan uppkalla molständ eller splittrivg dervid. — ee Hvad en insändare i värt blad för några dagar cadan vitrade am hoarvareständets ställ