Aftonbladet – 11 november 1865, sida 2

e sig liksom de under IinDytandet all enningens makt. Så långt insändaren. I det vi meddela ans skritvelse är det oss ett särdeles nöje tt kunna förklara, att det är få personer om representationen, för hvilka vi hysa n så oinskränkt aktning och att om han såsom det nästan vill synas af den ininda uppsatsen — är emot det hvilande ungliga och folkliga representationsförslaget hvilket visserligen egentligen icke vill säga etsamma som att vara emot en representaonsreform, ehuru det numera och såsom yrhållandena nu gestaltat sig, i praktiskt änseende blir alldeles detsamma), så skulle et vara tillräckligt för att erinra oss derom tt matständet mot reformen icke ensamt får lskrifvas egennytta och envishet, utan att å den sidan äfven kan göra sig gällande n sann öfvertygelse och ett ädelt och rent osterländskt hjertelag, någonting som vi i Ila händelser gerna vilja antaga. Men detta kan icke hindra oss att anse n sådan ståndpunkt i högsta grad olyckig och olycksbringande, liksom vi icke hel er kunna underlåta att till den insända krifvelsen för ögoublicket foga några korta rinringar, förbehällande oss att mer än en äng, då tid och utrymme tillstädja någon törre utförlighet, återkomma till det ämne, om deri beröres. Att alla fullmakter, som utlemnas för inagande af plats på riddarhuset, skulle vara ålda, lärer väl icke för allvar fallit någon n. Men att sådant är fallet med ett stort intal är så veterligt, att ingen lärer föreära ovetenhet derom eamt att det under n följd af riksdagsr gängse priset på säålana fullmakter till följd af tidsförhällanleua något stegrats. Ännu har man icke ett någon sådan fullmakt, åtminstone ofentligen, utställas på auktion till den mestpjudande. Deremot ha dylika fullmakter relt öppet utbjudits till salu i tidningarne vid sidan af färdiggjorda manskläder och summigaloscher. Om man nu från den konservativa sidan hörer en ständigt återkommande, ehuru alldeles i grund vederagd, jargon derom att det hvilande repreentationsförslaget baserar allt på peuninven, sä torda det vara ganska förlätligt, itt man med käunedom derom, att reprekentationsrätt inom svenska riksdagens första stånd kan förvärfvas för en mycket molest summa och att ett någorlunda fixt pris detta hänseende finnes, söker i penningar evalvera värdet af samtliga de utlemnade fullmakterna, äfven om man mäste antaga att ett antal af dessa fullmakter utlemnats tan kontant ersättning. Då ett sådant vidunderligt förhållande existerar har man full rätt att derur draga konseqvenserna, liksom de liberala äfven å sin sida skulle vara mer än lofligt menlösa, i fall de alldeles försummade att i någon mån begagna sig af de medel, som sålunda erbjuda sig, att vinna en plats på riddarhuset. Då man i vissa konservativa broschyrer talar med fasa om den möjlgheten, att det skulle kunna hända att en tidningsredaktör skulle kunna komma att bli vald till ledamot till och med af den öfre kammaren, så torde det icke varalur vägen att erinra derom att ganska många redaktörer, och medarbetare i tidvingar hafva utan synnerligt omak förskaffat sig platser på riddarhusets bänkar, och att det under närvarande förhällanden skulle kunna vara möjligt för en tidningsredaktör att mid begagnande af fullmaktstrafiken, kreera ett icke så obetydligt antal riksdagsmän. Skulle man icke möjligen kunna befara, att om det viser sig att en majoritet på riddarhuset nu trampar reformen under fötterna (ty sådan är den faktiska betydelsen af det kungliga och folkliga förslagets förkastande, huru stor platonisk kärlek förreformen man än må uttala, och hvilka ihåliga löften och försäkringar man än må gifva) man skulle kunna komma derhän, att i ganska stor skala och på mångfaldigt sätt draga ut konseqvenserna ur det närvarande oeftervättlighetstillståndet, såsom man utan tvif: vel för längesedan skulle hafva gjort i det praktiska England, utan att dervid låta sig tilltakahällas af nägra grannlagenhetsskäl. Blott ett enda exempel: lika lotligt som att sälja och köpa fullmakter kan det ju vara att på passande sätt understödja obemedlade hulvudmän, så att de kunna bivista riksdagarne. Redan mera än en gång ha vi bört förmögna reformvänner fremkasta ytt randen derom, huru lätt det skulle vara utt läta till riksdagen uppkomma och der underhålla en samling af capita, hvilka genom sin dervaro och sitt uppträdande skulle låta riddarbuset falla för — löjet. Månne det verkligen kan anses nödvändigt att de fulla kovseqvenserna skola dragas ur de vidunderliga forhällanden, som adelns politiska sjelfskrifvenhet i närvarande tid tramalstrat, är det icke tillräckligt, säväl i fråga om tullmaktsväsendet som i det sednaste påpe kade förhållandet, att de kunna dragas? Jemförelsen emellan fullmaktstratiken för platser på riddarhuset och det förbållandet att vissa smärre svenska städer, till följd a! grundlagens medzgilvande förena sig om samma riksdagsman, är i yttersta grad hul ande. Den omständigteten, att en person, som blifvit vald till riksdagsman i borgarståndet för en stad, sedermera erhäller för troendet att tillika representera en annan stad, måtte väl icke i ringaste mån 1jeva till att förminska hans betydelse säsom tolk vald representant. År meningen äter ait det innebär en orimlighet att städer, som äro belägna i nordliga Sverge kuna förens sig om riksdagsman i sydliga delen af landet, som allsicke känner den förra Ortens allmänna mening, önskningar och behof, och derigenom på sätt och vis unda