Aftonbladet – 10 november 1865, sida 3

derigenom betingade uppgörelser för till. fället. Under det första kriget i hertigdö. mena skulle både Sverges, Norges och Dan. marks posier blifvit liggande, om ej Sverge haft eget postkontor i Hamburg. Enahanda var förhållandet vid fredsbrottet 1864, då det ankom på ombudet att i största hast bereda ny postväg genom Mecklenburg och att genom telegrammer och skrifvelser till olika delar af Europa dirigera de, förut åt Hamburg sammanströmmande brefven, åt Rostock. Endast genom detta ombuds ögonblickliga betintlighet i Hamburg och uppgörelser genom resor till Kiel, förhindrades under vintern 1865 de svenska posternas sprängning i Hadersleben, då utländska nuktoriteter till och med togo i anspråk hans ersonliga garanti för vissa vilkors uppfylande, under det isen hindrade postgången och snöfall telegraferingarne; andra exempel att förtiga. Och sådana förhållanden kunna när som helst återkomma, vid hvarje krig och vid hvarje annan omhvälfning, så länge Hamburg är fristat och mötespunkten för det största antal sjöoch landtpostlinier i norra Europa. I hvarje krig, i hvarje förveckling kommer, i följd af allas deruti gemensamma intresse, allra sist det fria utbytet af poster att der förhindras; och dit komma de säledes alla att i det längsta söka sig väg, när de på andra linier hämmas och förhindras. Vigten at egna postombud på den platsen inses också så klart, att icke blott Danmark och Sverge hitintilis städse sökt undvika att öfvergilva sina dervarande utposter, och att i. ex. Danmark ännu, oakjadt hertigdömenas förlust, ett helt år efter fredsslutet lyckats förhindra sfgörandet af frågan om det redan på våren 1864ibeslag tagna danska Hamburg dragning; utan äfven fyra främmande ty, ehuru, likasom Hamburg sjelft. alla tillhörande tyska postföreningen, fort farande och ej sällan med stora ansträngningar, upprätthålla sina dervarande postanstalter under egen dirckt styrelse. Skulle ou, hvad icke är osannolikt, danska kontoret slutligen komma till indragning, hvarefter det aldrig mer kan hysa ringaste förhoppning att i en framtid dit återkomma, så inses lätteligen, att denna tidpunkt väl vore den allraminst lämpliga för det skanlinaviska nordens eventuella intressen framleles, att indraga äfven det svenska (Norge nar icke eget). Hvasje betydande omgesaltning at Europas karta — och sådan n lätt nog inträffa — skall ovedersägligen viea sanningen häraf. Ett varnande exemvel rörande sådana indragningar gaf oss nyligen den preussiska postkonventionen, vars mest klandrade bestämmelser aldrig kunnat i komma att ens föreslås, än minIre 2en as, om Sverge ännu haft sitt ordna postkontor i Stralsund i behåll. Efter allt detta torde ej vara för mycket agdt att Sverges tydliga intresse är att ipprätthåälla postkontor i Hamburg, äfven om dertill erfordrades mycket stor årig penningförlust — icke alla postkonio tyckevis tagna, lemna synligt öfverskott — ch att det säledes vore ännu mindre fi varligt, att afstå derifrån nu, då det tvärtm lemnar äfven ekonomisk behållning. Kommunikationsväsendet i våra dagar är len fredliga eröfrivgens vapen, och innan nan handlöst bortkastar hvad man i detta vänseende innehar, bör man minst två gåner belänka sig. HEit sådant bortkastande i letta fallet vore att alldeles onödigtvis äcka gevär för utlandet och låta binda ina händer för framtiden. Svenska postontoret i Hamburg är för Sverges postörhållanden, särdeles i tider af trångmål, tt vapen, en stödjepunkt och en häfstång, om icke böra bortskänkas åt den förstsommande. En gågn uppoffradt, kan det ldrig återfås.