Aftonbladet – 8 november 1865, sida 2

ändå önska att vara hvad jag är, att hata och sätta mig upp mot dem med hela min makt. Beatrice hade för vana att vara ute hvarje eftermiddag medan modren sof, men denne dag stannade hon inne och läste och vän tade på Rosy. Hon väntade till dess hor hörde henne tala i trädgården, och då hor antog att hon varit ur stånd att komma. gick hon nu ned. Hon fann henne vid foter af terrassen, promenerande arm i arm med sin man. Han såg helt vänlig och öm ut. och smekmånadens ljufhet visade sig åter: hela hans hållning. Rosy såg icke upp dö Beatrice gick förbi, men Antony lyfte up; sina ögon och fäste dem med ett gäckande uttryck på Beatrices ansigte. Så sent ni tar er promenad i dag, miss Gordon?, sade han med ett eget uttryck : sin röst. Det är bra beskedligt af er att ge ak på mina promenadtimmar!? svarade Bea. trice kallt och gick vidare, i det hon tänkte: den lilla eofaldiga stackarn har förrådt mig.? Då hon en timme sednare kom in, fann hon Rosy väntande på henne i trappan. Jag kunde inte komma?, hviskade hon. Önskade ni då att komma?? frågade Beatrice, Han har lofvat att uppföra sig bättre. svarade Rosy och rodnade. tSade ni honom att ni skulle gå till mig? Nej, miss Gordon — det gjorde jag verk ligen inte.x Nå det är bra -— det gläder mig att n är lycklig igen4; och med dessa ord Jem nade hon Rosy och pvick upp på sin mors rum, i det hon tänkte för sig sjelf: Jag undrar huru länge hennes lycka kommer at räcka ?4 Den räckte i tre dagar, två mer än Bea iricB hade väntat. På morgonen den tredje