Aftonbladet – 8 november 1865, sida 2

kars unga varelsen. Jag har burit det i tysthet så länge jag kunde, för attinte för orsaka min stackars goda far en ny sorg: men nu kan jag inte uthärda det längre, miss Gordon. Jag kan inte — jag kan inte. Han måste hjelpa mig.? Beatrice kände mr Gervoise och hans son allt för väl för att antaga att äfven mr Stone skulle kunna göra särdeles mycket för sin dotter; men hon visste äfven att de skydde och fruktade offentlig skandal och hade spekulerat på hennes tystnad. Det var för öfrigt rätt och billigt att han finge veta huru hans älskling blef behandlad, och bon sade derför ännu en gång: ?Skrif brefvet och jag ska lägga det på osten.? Men när?? frågade Rosy. Han lemnar mig aldrig nu.? Nå ja, så lemna honom då och kom till mitt rum i eftermiddag. Ingen ska våga söka er der.? Ja, tack så mycket, miss Gordon, det ska jag göra. Men farväl nu, jag tycker att jag ser honom komma.? Hon skyndade bort längs en gångstig och försvann snart bakom träden. Beatrice såg efter henne med tankfulla ögon. Hvem af oss två är olik andra qvinnor?? tänkte hon. Jag känner så föga till mitt kön. Aro vi ämnade att ge efter och låta förtrampa oss såsom den stackars lilla Rosy? — eller att sätta oss till motvärn och kasta skymfen och oförrätten tillbaka, såsom Beatrice Gordon? Hvem af oss är den rätt qvinliga qvinnan? Den milda, svaga och eftergifvande, eller den förtrysamma och passionerade? Men det är detsamma. Om vi också alla vore födda till att trampas under fötterna af sådana varelser som Antony Gervoise och hans far, skulle jag