Aftonbladet – 4 november 1865, sida 2

Posttidning följande, tydligen officiösal: ippsats: En ins. till Dagligt Allehanda har gårdagens nummer af nämnda tidning (A) ttryckt sitt missnöje med vår uppsats unler rubrik: Den 16 Okt 1865 och deruti,l! land annat, trott sig varsna ett försvar för!! n regeringens proposition om ny statsregleing, beräknad endast för ett är, en åtgärd, om af insändaren förklaras ?grundlagsvi-! rig?., Bevisen för denna åsigt blir hkväl nsändaren skyldig. Väl lyder den af inändaren anförda 59:e R. F. Efter ri.ets och statsverkets tillständ och behoflåtel onungen till utskottets öfverläggning framtälla hvad staten kan tarfva utötver de ordinarie inkomster, och hvilka behof geom bevillningar böra fyllas? ; samt 61:a : Alla afgifter, som riksens ständer under le i föregående nämnda titlar? (tull-, ost , bränvinsbrännings-afgifter, allmän vevillning) beviljat, skola utgöras intill skuet af det år, under hvars lopp den nya Beillningen af riksens ständer fastställd blifver?. Här förekommer likväl hvarken något ord eller någon mening, som häntyder på, för vuru lång tid regeringen är skyldig föreslå en ny statsreglering eller bevillning, ej heler för huru lång tid rikets ständer skola sådana bevillningar sig åtaga. Den sednare S:n, hvarvid insändaren hufvudsakbgen fä stat vigt, uttrycker ingenting annat, än att den gamla bevillningen skall utgöras intill slutet af det år, und-r hvars lopp den nya bevillningen fassställes?; och att sådant kan ske endast vid lagtima riksdag, och icke äfven vid en urlima, strider uppenbarligen mot både praxis och 27:e R. O., som uttryckligen förutsätter en viss tid af em mänad, inom hvilken vid urtima-riksdag konungen skall till stats-utskottet aflemna sin proposition om statsverkets tillst-nd och behof. Sannt är, att 49:e R. F. stadgar, att, i kraft af grundagen, rikets ständer skola hvart tredje år sammankomma: men i samma :s sista moment sörklaras de dock vara konungen obetaget, att riksens ständer till urtima riksdag derförinnan kalla?. Enligt grundlagen är det således tydligt, att om rikeis ständer t. ex. under loppet af 1866 fastställa den reglering, K. M:t nu föreslagit, denna kommer att gälla från och med 1867 intill slutet af det år, under hvars lopp en ny bevillning af rikets ständer blifver fastställd. Insändaren frågar, när detta år inträffar? Vi tillåta oss svara, att det icke kan inträffa sednare än tre, eller, om man så vill, fyra år, efter det innevarande riksdag tagit sin början 1865. Men hvad som hindrar, att det kan inträffa förr, ehvad representationsförslaget bifalles eller ej, begripa vi sannerligen icke. Åtminstone lägger grundlagen icke nägot hinder i vägen härför, enär det enligt nu gällande grundlag är konungen obetaget att innan dessa tre år förflutit sammankalla urtima riksdag. Om den nu föreslagna statsregleringen skulle, såsom insändaren synes förutsätta, i allt fall blifva gällande för tre år, sävida konungen icke derförinpan sammankallar urtima riksdag, så bevisade ju ett sädant förhållande, att staten icke på tre år tarfvade mer än som blifver beviljadt; och derigenom vore väl ingen skada skedd. Men om åter den nuvarande regeringen, eller en ny, ansäge sig behöfva ytterligare anslag, så är det väl otänkbart, att den ju icke skulle begagna den utväg, grundlagen erbjuder: sammankallandet af urtima riksdag? Det skäl för sin åsi t, insändaren i öfrizt anför, eller lydelsen af den ursprungliga Gl:a R. F.; bevisar, efter värt omdöme, alldeles motsatsen. Den innehåller nemligen, att de afgifter, som rikets ständer vid lagtima riksdag sig åtaga, skola, derest urtima riksdag icke inträlffer, utgå i fem år, räknade ifrån och med det årets början, som infaller efter det, då bevillningen fastställd blifvit.? Men nu har man borttagit orden ?fem år? och i stället icke bestämt någon viss tid, hvilke. väl måtte ådagalägga, att lagstiftaren på goda skäl ansett ett sädant bestämmande icke böra ega rum. Och om regeringen kan grunnlagsenligen föreslå ansla: för en gång, så måtte det äfven kunna ske för ett år. Deremot kunna vi for faran de icke finna annat, än att det varit olämp ligt, om regeringen föreslagit rikets ständer att bevilja extra anslag för tre år, enär hon antagit, att cnligt det nya representationslörslaget riksdag måste inträffa efter ett år, eller 1867, då sålunda representationen skulle antingen anse sig bunden af vid innevarande riksdag fattade beslut, eller ock, såsom vi i vår förra uppsats yttrade, se sig nödsakad att upphäfva desamma, hvartill vi medgitvit den kunna blifva berättigad. Då följaktligen hvarken grundlagarne, som enligt 83:e R. F., jemförd med 55:e S R. O., skola tolkas och tillämpas efter deras bokstafliya lydelse, hvarken i ord eller mening innehålla något tadgande, som bjuder, att statsverkets behof skola af regeringen i hennes till rikets ständer aflåtande statsproposition uppgilvas för en tidryd af3 år, unna vi ej heller ur någon synpunkt godkänna insändarens djeriva påstående, att regeringen handlat grundlagsvi rigt?, då hon föreslagit en extra statsreglering endast för ett år. Enligt vär tanke har hon der till varit fulit grondlagsenligt berättigad. Regeringens afsigt härmed anse vi oss, lika litet som insändaren, befogade att bedöma, ännu mindre att klandra. Beträffande insändarens talesätt om afgörandet af våra politiska lifsfrågor genom raffelspel tillåta vi oss icke något annat svar, än att hemställa till litet hvar, och sändaren sjelf, på hvilken sida det under nuvarande förhållanden ilrägasättes att slå raffel, om en fråga, ställd så högt på dagordringen som den föreslagna representationslörändringen? Under omständigheier