Aftonbladet – 4 november 1865, sida 2

Stone, som stod tyst, förbryllad af en så sällsam oförsynthet. sJa, naturligtvis var det på det viset! återtog mr Gervoise, förvånad öfver sin blindhet, naturligtvis var det så. Nirådde mig att resa, jag vet inte under hvilken lumpen förevändning, och samma afton som jag reste, rymde er dotter med min stackars osse. Var det rätt, mr Stone? Var det rättvist? Jag har förtjent det, sade slutligen mr Stone och torkade sin panna; man varnade mig för er såsom för en verklig satan — och jag ville inte tro det. Jag har förtjent det! Se så, mr Stone, var nu inte orimlig. Jag hyser den största motvilja mot all slags orimlighet, och ni torde tillåta mig att erinra er om nägra få fakta. Jag gjorde in geuting för att locka er hit, j.g besökte er ällan, och slutligen, då jag reste till Frank rike, var det på er enträgna uppmaning. Jag trotsar er att på minsta sätt kunna visa att jag gjort det ringaste för att ässadkomma detta giftermål. I det afseendet är jag fullt trygg, mr Stone och jag säger ännu en gång alt jag trotsar er! Han talade i en oförskämd, triumferan-e ton. Vi fröjda oss alla, då vi röna framgång, och mr Gervoise var icke höjd öfver denna svaghet. Huans listigt anlagda planer hade icke misslyckats. Allt hade iniräffst såsom han hade beräknat; hvarför skulle kan då icke njuta den oskyldiga glädjen att visa mr Stone att han hade blivit totalt slagen? ?Ni är en satan7, sade mr Stone åter, en verklig satan. — Kom och kyss mig, Rasy?, tillade han och vände sig om mot sin dotter, som i detta ögonblick kom gående uppför stentrappan med sin man; ?kom