Aftonbladet – 1 november 1865, sida 3

Denna hänsyftning på Beatrices föregirna ;alenskap gjorde mr Stone ursinnig. Han ade en gåvg blitvit varnad, men nu visste van bättre; men han teg emellertid för att cke sätta sin lilla Rosy i en obehaglig nellanhand. Jag skulle kunna hjelpa er med era fflärer4, fortfor mr Gervoise. Jag har inga, lät det koria svaret. Men mr Gervoise förlorade ieke modet. Ian hade sjelf en stor penningpung, men än -tade likväl alltid att 1å sticka handeni undras. Beatrices var nu tillsluten och Antonys var tom. Om han bara knnde före vå mr Stone att lägga ned sina penningar teflor! Han kände sig försigtigt för, och ippmuntrad af mr Stones tälumod, öppnade han sina batterier. Mr Gervoise och mr Stone sutto på terrassen. Beatrice stod ett litet stycke ifrån iem. Hennes ögon gtodo fästade på blomsterträdgården och foniäserna, men hon säg dem likväl icke. Hon såg ett kors bland öde klippor och en röd sol, som föravanni det mörkblå hafvet och genomgick den olidliga bitterheten i en sista ski . Upptagen af sina tankar, hörde hon icke början ar samtalet, men då hon slutligen väcktes 8f mr Sione: vYreda stämma, som var någonting högst ovanligt, lyssnade hon på hvad som sades, utan att se sig om. Taflor!4 sade denne herre, thvem annat än narrar bry sig om taflor? Kanske ni anser mig för en narr, sir?t frågade han bittert. Gud bevare mig för äetl? uwbrast mr Gervoise med mycken salvelse, Sj.g har aldrig känt någon menniska med mera ljust förstånd än mr Josef Stone. Forts.)