Aftonbladet – 1 november 1865, sida 3

nde nästan helt och hållet fria händer, och let är derför icke alls ovanlig: att man, förämligast i de verk, som styras af generallirektörer, får se att. vid utdelandet af förrdnanden, den personliga gunsten och relatioerna vägt mer i vågskålen än fliten och dugyheten, synnerligen om den med de sed are egenskaperna utrustade tjenstema nen cke på samma gäng förvärfvat sig förmåan att hålla sig fram? samt bli bemärkt f den allena styrande chefen. Den prejudice, som sålunda visas mot Idre, dugliga och mera förtjenta embetsnän, måste naturligtvis alltid åstadkomma nd blod samt verka störande på den goda undan inom ett embetsverk. Men vådligare än sjeltva det meddelade örordnandet är att den unge, oerfarne och ör platsen mindre duglige gunstlingen, selermera vid tjenstens besättande naturligtvis upptager förordnandet som en framstånde merit, samt att denna merit, att unler ledigheten ha skött tjensten till den örordnande chefens ?synnerliga belätenhet ch nöje, sor det så vackert heter, anses ullt motväga, ja öfvergå äfven de största merier hos medsökande. Äfven des:a skulle utan vifvel ha kunnat förestå den lediga tjensten amt dervid utvecklat större kunskaper och skickighet än gunstlingen, men de hade icke den yckan att vid förordnändet komma i nådig tanka. Ibland inträffar det till och med att goda örmögenhetsvilkor samt deraf härflytande säkra garäntier vid tjenstens arrende äro de sida egenskaperna, som bestämma valet af illförordnad, såsom det t: ex. egtrum med ett vigtigt landstatsembete i mellersta delen vf londet, hvilket embete sedermera af den örordnade söktes; och enligt coutumen gan-ska riktigt af honom erhölls: Petta sätt att gå tillväga blir ett slags tjensteköp, ehuru icke i den gamla krassa hemärrelsen; I vår tid är man ju också så förfinad allt — som angår den yttre formen. Då chefen för ett verk vid tjensters tillsättande berömmer den person han sjelf illförordnat, har han ju i och med detsamma fällt ett omdöme öfver sin egen urskilningsförmäga att till tjensiens forestäende välja den lämpligaste personen. Ett sådant omdöme ef en ehef borde derför, då det är fäldt öfver egna åtgörenden, ej betyda mycket; imen så underliga äro befordringsvägarne, att detta uttalade omjöme gäller mer än de största meriter. Chefen bör bäst känna sina underlydande tjenstemäns förmåga och duglighet heter det. Mycket sannt att han bör ega ea sådan kännedom, men huru få äro icke de chefer, som derom vinvlagt sig. De svälva oftast i okunnighet om tjenstemännens i ide lägsta graderna duglighet eller ödugligbet, och då ett förordnande skall utdelas. är dei merändels relationer eller andra icke med jenstensammanhängande förhällanden, som Destämma, hvilken som skall blifva den lycklige. Då nu förordnanden elltid medföra meriter till tjensters ernåe::de och dessa meriter äro så stora att de vida öfvergå en längre tids tjenstgöring i lägre grad, samt förordvanden i allmänhet bruka godtyckligt utdelas, vore det utan tvifvel synnerligen nyttigt om förordnande att tjenst förestä, i hvarje verk ansloges ledigt att sökas, så att skickligheten. och förtjensten icke alltför ofta finge stå tillbaka för den krypande, oftast okunnige och oduglige lycksökaren. Under den korta tid, som förlupe tilldess sökandenas inlagor vore granskade och beslut fattadt, kunde man naturligtvis icke undgå. att låta .cet gamla godtycket bestämma valet af personer att tjensten förestå, men denna tid kunde icke utdragas i åratal som nu sker; utan vore begränsad inom 14 dagar eller högst ire veckor, alidenstund myndigheternas beslut genast trädde i verkställighet, äfven om besvär deremot anfördes. Det. blefve då omöjligt för den krypande gunstlingen att genom förordnanden samla meriter och förbigå äldre, mera skickliga kamrater. Om härtill fogades en annan förändring inom mbetsförvaltningen, hvilken vi i en föregående uppsats påpekat vara nödvändig, nemligen att generaldirektörerna ej utrustades med allena beslutande makt och myndighet, utan mäste dela denna med departementscheferna, så skulle ännu säkrare garantier vinnas för att skickligheten och förtjensten ånyo komme till heders, och detta ehuru den, som oftast är fallet, föraktar att med underdånigt fjesk och smicker nå sitt mål. I afseende å förordnanden måste äfven en annan fråga uppstå, nemligen huruvida en myndighet eger rätt att, efter eget godticke samt utan att höra den tillförordnade, skilja honom från ett förordnande som han på bestämd tid erhållit. Denna fråga her nu, till följd af en nyligen inom Stockholms magistrat inträffud händelse, erhållit en viss betydelse. Utan att på minsta vis vilja inläta oss i något omdöme öfver de orsaker som föranledt magistraten att entlediga en person från meddeladt domareförordnande, synes det dock vara tydligt och klart, för hvarje person som med lugn blick betraktar saken, att magistraten, som den förordnade :ohördan skilde honom från förordnancet, bort omedelbart som den verkställde denna åtgärd besluta att den för fel i tjensten angifue blefve. under åtal ställd, så art han blefve satt i tilltälle att öfver de gjorda anmärkningarne sig förklara. Man vidtager väl eljest icke gerna en sådan kraftåtgärd, som att skilja en person från erhållet förordnande utan att grava anmärkningar för fel i tjensten äro företedda och äfven om man ser sig nödgad vidtaga ett sådant steg, infordras dock först den felaktiges förklarin i so oy DM Aa PU