Aftonbladet – 1 november 1865, sida 3

spatserade der ofta tillsammans med sin late dagdrifvare till man. De tycktes ur stånd att lefva åtskilda från hvarandra; men det oaktadt märkte Beatrice att de v:d middags bordet voro ömsom ömma och ömsom butira mot hvarandra, och upptäckte äfven, til! sin stora ledsnad, att Rosy visade henne den äran, som mr Gervoise skulle ha uttryckt sig, att vara svarisjuk på henne. Det var en löjlig, barnslig svartsjuka, som visade sig i småsaker och zom Antony mycket fintligt förstod att gifva y näring. Då han tslade till Beatrice eller såg på henne — och detta, som var det lättaste i verlden för honom och det svåraste för henne att undvika. gjorde han ganska ofta — såg hans unga hustru helt olycklig ut och satt då antingen för sig sjelf och surade och tycktes lärdig att gråta, eller kastade vreda blickar ä miss Gordon. Stackars lilla kräk!4 tänkte Beatrice, hon ser inte den snara man utlagt för henne!4 ty hon såg tydligt att mr Gervoise hade rådt sin son att uppföra sig så, på det att icke någon farlig förtrolighet skul!e uppstå mellan hans styfdotier och sonhbustru Det var derför som Beatrice varrätt nöjd att få lefva ensam med sina böcker, sina ekar och sina ensliga promenader — ensam å detta stora Carnoosie, hvars herrskarinna hon till sin ledsnad var. Det gifves många sorgliga och hemska dramer uti det enskilda lifvet. Några ärc dömda att spela dem från första till sistt akten uppe på den stora scenen, och andra måste esilta i sina loger och se på; men in. gen kan undgå sitt öde. Detta är icke nå gon vanlig teater, der man, sedan man bes talt sin biljett, kan stiga upp. och gå, innan det ännu Nidit till hälften af stycket, derföi latt man leda tid dess tråktghetoller kännt