Aftonbladet – 1 november 1865, sida 3

ändamål anställa en stor undersökning (enqute) rörande protektionssystemet. fabriksdistrikterna uppstod en storm af ovilja, man öfverhopade ministern med de bittraste och skymfligaste förebråelser. Isynner het utmärkte sig staden Roubaix, der man rent ut kallade ministerns cirkulär en brottslig förblindelse (aveuglement bien coupable), och handelskammaren i nämnda stad skydde ej att påminna sin regering, det arbets lönernas fall t-enne gånger satt Lyon iuppror. Man hotade sålunda sin regering. — Men ännu skymfligare nederlag väntade henne. År 1845 framlades ett lagförslag, enligt hvilket art. Sesam skulle höjas med 10 proc. Men kammaren, som fann denna törhöjning för liten, yrka te, på deputeraden Darblays framställning, en sådan af 35 å 40 proc. — Hvad gjorde nu ministeren? Så snart den märkte, att kammarens majoritet stod på Darblays sida, voterade den sjelf, på ett undaatag när, och i öppen votering emot sitt eget lagförslag. Ja, än mer! När derefter pärskammaren, som fann den af de deputerade yrkade tullsats alltför öfverdrifven och ville antaga ministårens förslag, besteg ministern sjelf tribunen för att, sedan han i deputeradekammaren gifvit vika för protektionismens fordringar, i pärskammaren icke förfäkta utan bekämpa sina egna åsigter, och sålunda förskaffa de deputerades förelag seger. Denna tafla är mörk, men beklagligtvis sann. Dock, allt detta medgifvet! — utropar säkert hr R. —, protektionismen i vårt land har ju aldrig uppträdt med sådana anspråk, aldrig gålt så våldsamt, så oförsynt tillväga. Den har endast önskat få bibehälla sina en gång väl förvärfvade rättigheter och sitta i orubbadt bo, tills den hunnit lära sig stå på egna fötter. Vi hoppas, stt hr R. måtte upplefva den dag, då det svenska protektionssystemets historia blifvit skrifven. Det torde då komma att visa sig, huru dessås. k rättigheter blifvit förvärfvade, och med hvilken seghet, hvilken ihärdighet man försvarat dem vid minsta försök till anfall deremot. Ett vigfigt bidrag till bedömande häraf har i dessa dagar blifvit oss lemnadt uti det af särskildt komiterade afgilna be: tänkande med förslag till ny tulitaxa. Vi finna deraf, hurusom, oaktadt redan vid 1823 års riksdag den grundsåts blifvit antagen, att en allmän frihet måtte ega rum att emot afpassad tull införa alla utländska varor, denna grundsats dock iörsi efter 37 år eller 1860 fann sin fulla tillämpning. Men — det är sannt, — dessa arma frihandlare, dessa ideologer, dessa kammarfilosofer, som, blinda för erfarenhetens vittnesbörd, endast i ?studerkammaren? hemtat all sin vishet; de ega för hr R: intet vitsord. Ett system, som ej står i full harmoni med friheten, som trampar rättvisan under fötterna, som sårar den offentliga moralen, ett sådant system måste förr eller sednare falla. Och ett sådant system är protektionssystemet. Då man, såsom hos oss redan skett, förunnar hvarje medborgare rättighet att fritt och på ärlig väg, hvarhelst och på hvad sätt som helst sig försörja, är det icke att gifva med ena handen och att taga med den andra, är det icke att göra ett ingrepp i den enskildes 1trihet, då man på samma gång förnekar honom att förskaffa sig de för hans arbete nödvändiga materialier och verktyg, der han kan erhålla dem för billigaste pris och bästa beskaffenhet? — Och hvar finnes rättvisan i detta system, som tvärtom lemnar: rum för det största godtycke? På en nyck för dagen, eller ett flyktigt tycke, eller till tiöljd af det inflytande, en eller annan person vetat förvärfva gig, eller det sätt, hvarpå man förstår göra sina intressen gällande, afgöres oftast bestämmandet af tullsatser, slumpar man med menniskors lycka och välfärd. Man har säåsom ett hufvudskäl emot det af K. M:t vid sednaste riksdag framlagda, på rikets ständers bord nu hvilande representationsförslag velat anmärka, att det för utöfvande af politiska rättigheter dragit ett penningstreck mellan olika klasser af medborgare. Det streck, som protektionssystemet druger mellan olika klasser af yrkesidkare och öf: riga medborgare är dock af vida vådligare och mera oroväckande beskaffenhet. Vihafva sjelfva hört en yrkesidkare i klagande ton beskärma sig, att det skydd för hans tillverkningar, som blifvit honom medgifvet, vore vida lägre än hvad en af hans kamrater inom annan näring åtnjöte. Och om detta påstående just ivke utgör ett bevis, att den förre yrkesidkaren varit i åtnjutande f för litet skydd, är det dock betecknande ör situationen och bevisar, huru man anser sig hafva erhållit en oförytterlig rättig het att disponera öfver den konsumerande allmänhetens fickor, och med afundens och girignetens tlickar betraktar hvar och en, som 1 ännu högre mån kommit af en sådan rättighet i besittning. Men ettsystem, som framkallar ett dylikt förhållande, som alstrar afund, misstro, split bland medborgare, ett sådant system är sårande för den offentliga moralen. Mycket vore härutinnan att säga, men vi låta det anförda vara nog, och skola härväst öfvergå till ett skärskädande af de stöd för sina satser, som författaren velat hemta från England, Schweiz m. fl. länder. Några ord om förordnanden att tjenster förestå. Den klagan man esomoftast får höra, at! vid tjensters tillsättande nepotism och gunst göra sig gällande samt skickligheten och förmågan blifva tillbakasatta, är ofta nog Lofunand AL datta falak tina hafnrdringeo.