Aftonbladet – 1 november 1865, sida 2

alt känna djupt. Alla dessa tankar flögo hastigt g nom Gilberts hultvud. Men han älskade Beatrice ömt och inverligt, äfven då hon var oräitvis, och denna kärlek sade honom att det var bäst fö: henne att icke bli bunden vid honom. Det stod ickei hans makt att bli lvekhig, måtte hon derför bli fri! — Han aflägsnade sig ett par steg, på det alt hon icke skulle se den djupa sorg, som han icke kunde döljas han hade i det närmaste återfätt sin fattuing, då han kom tillbaka till den plats der han hade lemnat heone. Han försökte icke att rättfärdiga sig och upplysa henne — det var bättre at låta hevne tro, att han var passionsfri och all; ban sade derför endast med sorgset lugna: Må det ske som du önskar! Farväl, Brairice! Men det låg något i den ton, hvari han talade, som gjorde henne orohbg och bälvande — en uppenbarelse af hennes egen grym orättvisa. Du är väl inte ond på mig, Gilbert?? frå. de hon. 7Oac! Hvarför skulle jag vara ond?? PD:riör att jag alhid talar och bandlar orätt?, utbrast Beatrice hälvgt — dertör alt jag är så ofulikomlig, så full af fel.? Han såg på henne och kände sig mycket svag. Ja, hon var verkligen full at fel; men huru intagande voro icke just dessa tell Hon var verkligen icke nägon full komlbg varelse, icke en gång i ha 8 ögon; men huru herrligt skulle det icke ha varit att eza en så lörtjnsande ofullkomlighet och kalla den sin för evigt! Hvarför var denna sköra och eldiga flicka, som älskade honom sä högt och som innerligt längtade :tt få egna honom sitt lif, så omöjlig för honom att nå? Hvarför kunde han icke plocka