Aftonbladet – 30 oktober 1865, sida 2

— En Engelbrektsfest i Dalarne. Från ÖsterDalarne skrifver en korrespondent till D. A. den 24 Oktober: Middagstiden söndagen den 13 Oktober nalkades jag på återresa från Öfre Dalarne Rättviks kyrka, der den ännu. täck i naturens höstskrud, låg på sin udde i Siljan; Nästan midt för kyrkan, men ett styck. Ifrån land, observerade jag ångbåten Prins August, som med svenska flaggan placerad å dess akter tycktes hvila ut sig efter veckans ansträngningar. Som det var mig bekant, att fartyget ej har sin station i Rättvik och högst sällan anlöper denna del af Siljan, tillsporde jag, på misstanke att något utomordent ligt var på färde, min skjutspojke — ett orakel med vidöppen mun och lomhörda öron — om or-. saken, och då jag. efter det karakteristiska och sedvanliga svaret: Vet jä då, blifvit förvissad, att han föga hade sig bekant om anledningen, skakades jag fram ytterligare några hundra alnar, hvarunder jag märkte, att det mu vid gudstjenstens slut utströmmande folket samlade sig vid ett ställe i kyrkans närhet. Detita ställe visade sig vara en plan utanför Rättvilks kompanis trossbod och föremålet för den allmänna uppmärksamheten en mängd skarpskyttar, som der voro uppställda i öppen fyrkant, inutti hvars midt fanns ect slags tribun, klädd med granris. Som jag beslutit att tillsvidareBinhibera min resa, för att ej gå miste om det högtidliga, som här tycktes förestå, och derför låtit min skjutspojke frakta mina effekter förut till gästgifvaregården, slog jag mig i språk med några duktiga Rättviksgubbar, af hvilka jag fick veta, att Leksands och Åls skarpskyttekårer hade på ångbåt begifvit sig till Rättvik för att gemensamt med denna sockens skarpskyttekår fira minnet af den store Engel brekt och förehafva öfningar. Leksands skarpskytteförening — en styrka af omkring 50 man — med sin ötverbefälhafvare, innehade högra flygeln, och framför dess front svajade en fana med blå duk, som å ena sidan bar Dalarnes vapen och å den andra konungens namnehiffer ; centern intogs af Als och Rättviks skarpskyttekårer, begge med sina respektive öfverhefalhafvare och fanor framför fronten; venstra flygeln utgjordes af en ätt nätt trupp: der stod med sina små runda rattar och i öfrigt nätta drägter Rättviks skolmgdom — en skara af idel friska och glada aneten — beväpnad med trägevär och med sin in truktör, en korporal vid Dalregementet, framför ronten. Det var en skön syn att se hela denna skara väpnade allmogesöner, iklädda sina drägter rån urminnes tider, denna mängd af åskådande nän och qvinnor i sina helgdagskostymer, dessa ulvarliga anleten, kraftfulla gestalter: På några vänkar framför centern hade placerat sig en nängd damer, af hvilka mer än en säkerligen ej rade missprydt en Stockholmssalong. Jag hade