Aftonbladet – 28 oktober 1865, sida 2

I en artikel om trontalet yttrar Göteborgs Handelsoch Sjöfarts-Tidning följande om de yttranden, som deri förekomma rörande representationsfrågan : De värdiga och bevekande ord trontalet i detta hänseende innehållit, äro egnade att göra ett djupt intryck på hvarje ädelt sinne, som blott eger en droppe af den fosterlandskärlek, som flödar öfver ståndstalarnes läppar. Den hofsamhet, som utmärker dessa ord, är tydligen byggd på förtröstan fill samma upphöjda sinnelag hos ståndsmajoriteterna, som dest, hvilket förestafvat orden. Vi önska mera än vi hoppas, att denna förtröstan ej måtte komma på skam; men kunna dock ej alldeles dela den mening, som synes ligga till grund för det kungliga talet, att det här är fråga om en de båda ständens lagliga eganderätt till vissa förmåner, hvilkas afstående skulle utgöra ett så stort drag af sjelfuppoffring och oegennytta. Innehafvandet af en representat:unsrätt till andras förfång och samhällets skada lärer näppeligen kunna betraktas såsom en laglig rättighet, äfven om man lyckats värna densamma med att gö.a dess upphäfvande beroende afinnehafvaren sjelf, Hade skrå privilegierna berott på handtverkarne sjelfva allena, eller skyddstullarne på fabrikanterna, så skulle, efter samma grund, folket aldrig kunnat lösgöra sig från dessa band på sin fria och lyckliga utveckling, och tusentals individers välfärd hade derför fallit offer. Kan sådant verkligen betraktas såsom laglig rättighet, äfven om man lyckats tillvälla sig ett s. k. privilegium derpå? Till och med den rent enskilda egendomen kan, enligt statens lagar, exproprieras, då det allmännas bästa sådaut påkallar; skulle då staten — folket i gemen — icke hafva något att säga i fråga om vissa individers rättighet att vara detta eamma folks befullmäktigade ombud? Vi framkasta denna fråga, för att hafva den öppen, viljandes dock gerna äfven så högt som någon uppskatta den förtjenst, soma skulle ligga deri att de båda stånden, med storsinthet, afstode från ett ombudsskap, hvitket nationen numera hvarken godkänner eller erkänner.? I slutet af samma artikel heter det: Det allmänna intrycket af konungens trontal är sådant som man kunde vänta af en jstatshandling, utgången från en folkkär konung, omgifven af rådgifvare, som uppbäras af hela folkets aktning och erkänsla. Den anda at sann humanitet, som genomgår hela talet, ingifver vördnad äfven hos dem, som kunnat önska att ett och annat uttryck varit bestämdare och afsigten att genomföra det hvilande förslaget något skarpare betonad. Ty det är dock att märka, det regeringen kan göra sin vilja i detta hänseende gällande, Landtmarskalken har omsider yttrat något. om rTepresentationsfrågan, men i undvikande ordalag. Fosterlandets väl är naturligtvis det höglofliga ståndets ledstjerna: så att om adeln förkastar förslaget, så är det endast af ömhet om fosterlandet, som aldrig skulle