Aftonbladet – 27 oktober 1865, sida 2

henne hvarje möjlig sällhet vara koncentrerad. Att vandra omkring i dessa stilla rum mellan floden och den af rosor fulla trädvården, att se honom hvarje dag, hvarje timme vara hans, likasom han skulle vara hennes, om detta var det som Beatrice drönde, då hon nu stod vid hans sida och såg ned på det hus, som snart skulle kalla henne herrskarinna. Gilbert delade denna ljufva berusning, och ingen af dem tänkte på mrs Gervoise förr än de hörde hennes ängsliga rop: Beatrice, Beatrice, hvar är du?4 tcHär, mamma, svarade Beatrice och sprang fram till henne; men jag har inte varit i stånd att finna den blomma jag sökte. Hon talade i en liflig och upprymd ton. Förgäfves spejade Gilbert, som för ett ögonblick vaknade ur sin sälla dröm, efter tecken till ånger eller sorg; hennes ansigte förblet lugnt, och hennes ögon strålade af olädje. Lika ömt och kärleksfullt som nåoonsin förr gaf hon armen åt sin mor och understödde hennes matta gång, då de nu vände sig mot hemmet. Då Gilbert såg henne så lycklig och glad, qväfde han hvarje uppspirande betävklighet och hade, under det han gick vid hennes sida, endast känslan af att hon nu ändtligen hade blifvit hans. Han dröjde länge hos dem denna afton. Känslan af den stundande sällheten gjorde honom så vältalig, att han förvånade och förbryllade mrs Gervoise; det var något så vanligt hos Gilbert, att Beatrice derigenom ick ett klart medvetande af hvad han känae. Han kunde omöjligen förmå sig att gå, och då han två eller tre gånger gjorde min derill, höll mrs Gervoise honom qvar med ett frigt: