Aftonbladet – 27 oktober 1865, sida 2

oro utsatta för den landtbrukare, som icke ade en dylik anläggning och densamma nderhöll. Detta påbud blef först 1560 upphäfdt, sejan det under mer än ett halft sekel qvartått i lagen, utan att kunna användas. Liksom trädgärdsmästaren afskär de qvitar, hvilka han ser icke mera genomströmnas af trädets växtsaft och derför saknar if och grönska, så bör ock lagstiftaren uttryka de lagbestämmelser, som dels äro ifverflödiga, dels icke vidare ha sin grund folkets medvetande om det rätta, och hvilkas illämpning skulle strida både mot billighet och rättvisa. Dessa förlegade stadganden möta oss på lera ställen i civillagen, företrädesvis i byggningabalken. Men äfven jordabalkens I5 kap. Om den, som jord, hus, skog, vatten eller vattenverk af annan med våld tager? skulle utan olägenhet kunna utstrykas. Detta kap., som endast består af en S, påminner, liksom 1 kap. 1 giftermålsbalken, i afseende å det der omvämnda våld, alltför mycket om längesedan försvunna tider, då rätteskicket icke var så ordnadt, att medborgaren kunde anförtro sig åt lagens skydd, utan esomoftast såg sig nödsakad att genom egen vapenmakt tillbakavisa oförsynta försök att med väld inkräkta hans egendom och rättigheter. Vi hafva nämnt att dylika stadganden i mängd förekomma i byggningabalken, men äfven i sjelfva rättegångsbalken finnes ett stadgande, som, då det numera kan anses hafva helt och hållet kommit ur bruk, äfver borde borttagas. Vi mena den i 14 kap. denna balk meddelade föreskrift om vrängo ed, eller att endera af de tvistandel parterna skall inför domaren svärja att den ej af arghet och illvilja?, utan bona fide förer rättegången samt att parten ej under densamma skall bruka osanning och list, eller söka att tiden utdraga eller saken för mörka, eller något dölja, som till en rätt upplysning deri tjenar?, hvartill äfven fogats det stadgande att, om ej part vill eller kan gå den honom så förelagda ed, hafve han saken tappat?. Vid första påseende synes denna ed böra verka såsom en visa rättegångar del att afskära processer. Vid radikal kur emot alla orättsamt utgöra ett säkert me al:a mörka och invecklade närmare granskning skall man dock finna att detta medel att afgöra rättegångar icke leder till det önskade målet, samt att det är vådligt och mindre välbetänkt att vid en edgång lägga den svärjandes egna fördelar och nytta i ena vägskålen, samt låta denna nppvägas af hans känsla för religionen och det rätta. Vi frukta att derigenom ofta en strid uppstått hos den till edgång dömde, hvilken alltför ofta slutats så att samvetets röst blifvit nedtystad. Vårt rättegångssätt synes dessutom, äfven om man borttager dunna ed, vara alltför mycket fotadt på edgång samt större vigt vara tillagd eden än den numera borde ega. Följden har också blifvit den att vittnen numera äro nästan det enda bevisningsmedel som användes vid våra underdomstolar, och det är icke alls ovanligt att man der får höra det svarandens vittnen afgifva berättelser, som helt och hållet strida mot de viltnens utsago som käranden åberopat, och det a äfven i sådana fall, dä saken icke kan ses från olika sidor samt de stridiga vittnesmålen sålunda icke kunna förklaras genom vittnenas olika uppfattning af de omtvistade förhållandena. Det är derför ganska välbetänkt af öfverdomstolarne, att de icke under ett halft århundrade tillämpat lagstadgandena om vrångo ed. Men då denna ed aldrig användes, hvarför skall den qvarstå i lagstiftningen samt der intaga ett onödigt och onyttigt rum? 1734 års civillag och rättegångsbalk var såväl till innehåll som form utan tvifvel ett mästerverk för den tid, då densamma skrefs, och det är fara värdt att våra lagstiftare ej kunna åstadkomma något dermed iemförligt, men tidsförhällanden och åsigter hafva sedan denna tid betydligt förändrats och hvad som då ansågs nyttigt och ändamälsenligt, betraktas nu ofta såsom gagnlöst och skadligt. Då det nya civillagförslaget vid våra riksdagar stött på så svåra och oöfverstigliga hinder, att man tyvärr icke kan hoppas att af nuvarande ständerförsamling få detsamma antaget, vore det åtminstone något vunnet, om de stadganden bortreusades, som icke mera ega någon rot i det allmänna rättsmedvetandet och derför redan så smöningom vissnat samt förlorat allt lif och all betydelse.