Aftonbladet – 27 oktober 1865, sida 2

n Stina Cajsa Jansdotter, om representaionsrätt för deras familj. På samma sätt har tillfälle beredts för n mängd adliga familjmedlemmar att få plats på riddarhuset. 6 medlemmar af den riherrliga ätten Lejonhufvud hafva förskaf at sig rätt att tala i folkets namn på grund vf fullmakter, hvarvid de tre nedlätit sig utt representera den ene en student, den indre en konstapel vid flottan och den tredje en simpel soldat vid ett landtregemente; grefvar v. Rosen hafva fullmakter, hvaraf en representerar en 40-rig son afen kammarherre, utan uppgifvet lefnadsyrke och en annan en hautboist vid ett garniso neradt regemente; 4 af Lewenhauptska ätten, hvaraf en med hjelp af en arrendator; 4 af Siltverstolpes, då dervid skeppare och en beridare måste anlitas om fullmakt; 3 af den grefliga Posseska familjen, dervid den enes principal befinnes vara inspektor på en nära anhörigs egendom. När man hör de från adeln utgående beskyllningarne emot representationsförslaget, såsom olämpligt emedan det icke tager hänsyn till klassens gemensamhetsband, mäste l: man med blicken på detsamband, som eger rum mellan riddarhusets fullmäktige och dera3 principaler, frestas att taga beskyllningen såsom ett skämt. Här ser man målaremästaren utse kammarherren till svenska folkets representant, bagaren en major, skepparen en öfverste, sergeanten en advokatstiskal, kyrkoherden en kapten, arrendatorn och torparen sin godsegare eller husbonde; studenten en professor, soldaten sitt befäl, banmästaren sin ötveringeniör, bonden öfverstar och fideikommissarier; ja man synes till och med hafva förskaftat sig fullmakter från armån. Sammanfattar man alla de hufvudmän, som antingen sakna lust eller förmåga att uppfylla den de adliga rättigheterna tillhörande skyldighet att utöfva representantkallet, utgöres deras antal, efter hvad anteckningarne å riddarhuset till och med sistlidne måndag angifva, 110; således omkring en fjerdedel af de då anmälda 480 riddarhusledamöterna. Bla.:d dessa hafva 53 varit medlemmar af armån, hvaraf 14 löjtnanter och 10 underofficerire, hautboister och gemenskap; 14 civila embetsmän, deribland I president, 1 häradshöfding, 1 tulltiskal, 3 postmästare, de öfriga extraordinarier; 6 hofmän, 2 ecklesiastikstaten tillhörande, 2 studenter, I possessionater, 3 arrendatorer, 17 näringsidkare, hvaribland 4 landtbrukare (torpare?), som ej höra till arrendatorsklassen, och för öfrigt handtverkare, inspektorer, beridare och ingeniörer; 8 utan uppgitvet lefnadsyrke. Om till dessa 110 antingen pligtförgätne eller till sin pligts fullgörande urståndsatta ledamöter af adeln, räknas bland dem, som i egenskap af hufvudmän eller ättemän uttagit polett, sådana som e. 0. kammarskrifvare och innehafvare af lägre platser i kameralverken, hvilka uppgå till ett antal af 10; de med den obestämda benämningen ewilingeniör titulerade, f. d. näringsidkare, simpla arbetskarlar och konstaplar, hvilka, jemte de 10 kameralieterna, uppgå till 24, och derjemte antager den mängd f d. löjtnanter, fänrikar och kaptener, sem ej ega någon sjelfständig ekonomisk ställning, till mma blott 26, befinnes detta sammanlagda antal af riddarhusledamöter, som antingen grun a sin rätt till säte och stämma på andras försummelse af eller oförmåga att fullgöra sin pligt, eller ock genom sin underordnade och osjelfständiga samhällsställning mindre än hvilken medborgare som helst i de ölriga stånden skulle kommit i fråga till representant, uppgå till en tredjedel af det nu församlade antalet. Man behöfver blott fästa uppmärksamheten på dessa förhållanden, på det att hvar och en af ridderskapet och adeln, som ej är förblindad af den egna fördelen eller af antediluvianska petrificerade fördomar, måste erkänna omöjligheten att bibehålla ett sådant tillstånd inom representationen. Än mera bör hvarje annan medborgare anse för sin pligt att bidraga till detta ondas utrotande. Och ändå — påstår man att den del af presteståndet, som arbetat emot representationsreformen, skall nu hafva förklarat på ett par undantag när, att de göra sitt votum i representationsfrågan beroende af riddarhusets votum, d. v. s. den slump, som intriger och motintriger alltid skola göra till den afgörande makten inom riddarhuset. Det stånd, som kallar sig bildningens stånd, skall ej kunna iakttaga en sjelfständig hällning, utan för att skydda sina egna fördelar göra gemensam sak emot sven ska folket med ett sädant blandadt sällskap, som riddarhusets! Är detta möjligt? Det bör vara osannolikt, såvida ej alla ståndets medlemmar lefva i samma naiva okunnighet om riddarhusets sammansättning och fäderneslandets historia, som ordföranden för den deputation, som helsade medstånden, hvilken, i strid med den historiska sanningen, trots historien om 1741 års krig, Anjalaförbundet, Gustaf 1II:s mord och Sveaborgs förrädiska uppgifvande, menlöst förklarade, att på riddarhuset ?hvarje vapensköld erinrar om trohet emot konung och fädernesland?. Om de i vår lag ännu qvarstående Atta lagdgetndranndlanan