Aftonbladet – 27 oktober 1865, sida 2

om vår förlossnings stora mystår. Beatrice blef ett ögonblick sittande vid hennes sida; derpå sprang hon plötsligt upp och ropade: cJag måste gå och plocka mig en blommas, samt vandrade framåt till dess hon kom bakom en höjd, som gömde henne för modrens ögon; der sjönk hon ned i gräset, gömde ansigtet i sitt sköte och gret länge och förtvifladt. Beatrice! sade Gilberts stämma. Hon såg upp. Han satt bredvid henne; sorgen stod att läsa i hans ansigte, men han tycktes vara ar stånd att tala. Är det jag som gjort dig så bedröfvad? frågade han slutligen. CNej. Du talade endast hvad du kände och hvad jag känner tio gånger om dagen. Gilbert, vi ha varit bra dåraktiga — vi måste skiljas. Skiljas!X upprepade han med ofrivillig bitterhet. Så lätt du kom till den slut: satsen, Beatrice! Hvad skall jag väl göra?! teNågot som skulle falla dig svårt, Beatrice, och så mycket svärare som detsynes så lätt. Vi äro båda våra egna herrar. Låt oss bara säga ett ord, och om nägra få dagar skall mairen förena oss deruere idet fyrkantiga huset, och presten uttala sin välsignelse öfver oss i den lilla kyrkan, som ser ut att ligga så nära att jag nästan skulle kunna fatta uti dess spira med handen. aJa, jag vet allt detta, Gilbert; men jag kan inte lemna min stackars mor. Jag skulle kunna lefva tillsammans med mr Gervoise, ja, och äfven genomdrifva min egen vilja, ty jag tror att han fruktar mig; me. min mor är skapad till att bli förtryckt, och jag måste stå vid hennes sida. Gilbert reste sig upp och vandrade häfgt fram och tillbaka.