Aftonbladet – 26 oktober 1865, sida 3

derför att hans styfmor var sjuk, sednare derför att han icke kunde undvara Beabices åsyn. Ännu en gäng möttes de fritt såsom lyckliga älskande. Den bittra vissheten ait deras gitermål aldrig skulle bli af eller åtminstone först i en aflägeen framtid, undveko de att tänka på; de kände endast det närvarandes förtrollning och gäfvo frivilligt vika för den frestelse man hade ut s ällt för dum. Hvarje morgon kom Gilbert för att se om mrs Gervoise. Ibland träffade han henne prowenerande utanför slottet på den gröna gräsplanen, och om han icke hade brädtom, dröjde han en stund hos henne och Bea triee. Hon bad honom aidrig stanna, men begagnade alla möjliga små konstgrepp för att hälla honom qvar. Detta såg och insåg Gilbert och gaf etter, ty af alla band, som bundo honom, var Beatrices kärlek det ljutvaste och starkaste. Hans ungdom hade förflutit i ensamhet och dysterhet, och skänkt, honom deuna ädla unga varelse sin kärlek med en slösande frikostighet. Hon visste att haw icke ville gifta sig med henne derför att ban icke kunde göra det med ära, (och hon kände sig hvarken stött eller för I närmad deröfver. Hennes ädla karakter, som var beslägtad med hans egen, stärkte honom i hans motstånd, och med en qvinnas oegennyttiga ömhe: skänkte hon honom frivilligt den gåfva, som andra skulle med begärlighet sträfvat att vivna. Det var en strsinthet i hennes beständighet, som djupt rörde Gilberts hjerta. Du har en kunglig natur, Beatrice Gor;don, sade han en gång ull henne, du är en verklig drottning i hvarje tum af din varelse. Beatrice log och försökta se likgiltig ut: men hennes kind blossade, ty hon förstod I meningen af hans ord. Hvarje eftermiddag kom Gilbert på besök till de väda damerna och antingen satt hos dem eller spatserade omkring med dem tills ävällen inbröt öch det var tid att skiljav.