Aftonbladet – 26 oktober 1865, sida 3

Och till börsen kom jag med alia mina !em sinnen i behåll; men nog vet jag, att jag ej hade mer än högst fyra, när jag gick derifrån, ty hörsel :, den var åtminstone för några timmar alldeles borta. Redan vid trappan till detta de parisiska vexelmäklarnes Eldorado, der hvar och en af dem ledigt tager sin halfmillin i ärlig inkomst, hördes ett skärande ljud, som oroade mig. Jag fortsaite likväl min väg in uti börspalatset. Det skulle dock erfordras en Dantes penna för att kunna beskrifva det helvete, som mina hörscelorganer nu fingo utstå under en timmas tid. Föreställ eder huru det kunde låta om cirka hundra pojkar skulle skrika för betalning, med extra premier för dem som kunde skrika värst, och ni har ändå ett ofullständigt begrepp om huru det låter på pariserbörsen, Men låtom oss gå upp på galleriet, för att derifrån taga scenen i betraktande. I salens öfra ända är en spetsgård, deruti endast de privilegierade vexelmäklarne ha inträde. Emellan dessa uppgöras alla affärerna, som ske genom utrop. Jag såg en 20 å 30 gallskrikande herrar, med gester, fullkomligt likhande en ovan person, som försöker klatscha med en spånnpiska. For mina ögon framställde sig i öfrigt dessa herrar mera lika i ätbörder, hästskojare på en svensk landimarknad, än hvad man tycker sig af en bildad fransman hafva rätt att fordra. Utanför spetsgården stod en massa menniskor, hvilka med största intresse följde spelet och, i mån af prisernas frameller tillbakagående, lemnade till mäklarne sina order. Det var en aktningsvärd samling. hvari de flesta samhällsklasser voro representerade, likasom de olika åldrarne — alla anfäktade af spelets demou eller lockade at vinstbegärets förföriska stämma och glömmande den totala ruin, som oftast blifver slutet, under det den reela och säkra vinsten stannade i förm af courtage i mäklar. nes kassakistör.