Aftonbladet – 24 oktober 1865, sida 2

nägonting annat deruti, handla i hög grad oförståndigt. Jas, sade Beatrice och såg upp till honom, du har rätt, lyckan är inte summan af lifvet. Men sorglig och bitter är den filosofi, som ver en man om tjugosex år och en flicka om tjugoett år en sådan lärdom. Så som Beatrice och Gilbert nu sutto, nära hvarandra och dock åtskilda samt utan hopp för framtiden, kunde de icke njuta af det närvarande. När allt kom omkring kände mr Gervoise dem icke rätt. Lockbetet var för groft och simpelt och kunde icke fresta ädla och stolta naturer. Gilberts och Beatrices kärlek kunde icke ökas genom en öm blick eller en varm handtryckning. Det var någonting som saknades, någonting som mr Gervoise icke kunde gifva: det dyrbara hopp, som blef qvar i Pandoras ask, sedan alla de olyckor, som betäckte den olyckliga jo:den, hade undsluppit ur dess gömma. Eburu Gilbert sår lugn ut, kände han dock djupast denna hopplöshet, ty han var en man; han förde ett strävgt lif: morgon, middag och afton stod han vid den sjukes och olyckliges läger, och hans hem var öde och ensamt och måste fortfara att vara så, ty han kände att aldrig någon annan qvinna än Beatrice kunde komma att sitta vid dess härd. Han aftekterade icke någon heroisk beständighet eller någon idealisk passion; men det fanns i hans ögon endast en enda qvinna, och denna var Beatrice Gordon. Sjelfva styrkan af hans känslor gjorde det alltför svårt för honom att uthärda hennes närvaro; mrs Gervoise kom icke tillbaka; Gilbert reste sig upp helt lugnt och bjöd Beatrice godnatt. Hon försökte icke att hålla honom qvar, men hon såg oafvändt på honom med en orolig blick, som han undvek att möta.