Aftonbladet – 24 oktober 1865, sida 2

Bref från Danmark. (Från en tillfällig korrespondent.) Kjöbenhavn den 20 Okt. Herr redaktör! Vågar jag tilläfventyrs ?bedja om ordet? tt ögonblick, innan er nyss utblåsta rikslag efter omsider afslutide förberedelser skar det, för att lägga beslag på er och ela det skandinaviska Nordens spända uppnärksamhet. Men, möjligtvis är den fidunkten ännu aflägsen? Må så vara! Det x ju att hoppas, att det är sista gången venska riksdagen öppnas med denna bläsvingsceremoni. Nytt innehåll — ny form. eh visserligen måste det vara alla fosterändskt sinnade nordbors önskan och hopp, tt er nuvarande riksdags förhandlingar må eda till antagande af det hvilande författningsförslaget, först och främst för Sverges en välfärds skull, och derjemte för det riga Nordens. Ty Sverge belinner ju sig i en så liflig, andlig och materiel utveckling, att den redan hunnit långt framom författningsinstitutionerna, — hvilka derföre kunna sögas i vissa riktningar snarare hämma än främja utvecklingens naturliga gång. Till det svenska samfundslifvets sunda och fria framväxt kräfves, att det ju förr ju hellre befrias från de tunga, föråldrade band, hvari det i kraft af den bestående författningen är så tryckande insnärjdt. Skall Sverge i längden kunna segerrikt bestå i täflingskampen på utvecklingens bana, behöfver det onekligen ett kraftigare, mera snabbt och lätt arbetande ststsmasrineri, än det nuvarande. Och utan ett sådant skall Sverge ej heller i Nordens framtidshistoria kunna utföra det stora värf, som det uppenbart fått sig anförtrodt, såsom det treeniga Nordens hufvudmakt, såsom vägbrytare och ledare för en gemensam nordisk politik. Det är märkligt, att denna hänsyn ej kraftigare kommit på tal i den nordiska pressen, än hittills skett. Mest anmärkningsvärd förekommer mig tysinaden i denna punkt i den svenska pressen, der det hvilande representationsförslagets företräden eljest ej saknat vältalige förespråkare. Sverge kan dock ej vilja svika sin ögonsynliga historiska mission i nutiden. Svenska folket kan ej, likgiltigt för ärans maning och ödets vink. afvisa tidens kraf, när dessa, burna af nödvändighetens allvar och omständigheternas gunst, framträda i verklighetens skepnad. Det nu lefvande slägtet kan ej tro, att det utfört sin uppgift i historien genom att författa äreminnen och resa bildstoder åt de bänsvunna tiders och hädangångna slägtens store män och stora verk. Nej, för MR